Det är inte empati

Det är inte empati

Det är inte empati

Jag har märkt att det blivit vanligare med kritiska artiklar och synpunkter om empati. När det kommer tydliga trender på det sättet är det bra att använda sin kritiska medvetenhet och granska fenomenet för att försöka förstå vad det handlar om. I det här fallet har jag kommit fram till att det framförallt handlar om två saker – en bristande förståelse för vad empati är och något som liknar en dold agenda med kritiken

Nu senast läste jag en artikel i SvD den 19 mars, med budskapet att vår empati leder oss fel. Den tar upp ett exempel där föräldrar till ett svårt sjukt barn bad om hjälp i sociala medier, vilket resulterade i att massor av människor skänkte pengar för en dyr behandling. Artikelförfattaren menar att empatin kan vara direkt skadlig, eftersom den gör oss partiska, kortsiktiga och irrationella. Men i sina resonemang gör han flera allvarliga fel. https://www.svd.se/var-empati-leder-oss-fel

Det fall han tar upp är ingen typisk empatisk situation. Visst kan det finnas inslag av empati när vi ger på detta sätt och det är väldigt fint att människor gör det. Men drivkraften är huvudsakligen en annan, nämligen vår egen ångest. Han skriver också att han och hans fru, själva föräldrar till två små barn, båda skänkte pengar. Vi lever till stor del i en digital värld istället för en värld där vi träffar andra ansikte mot ansikte. Det blir nästan omöjligt att relatera till allt vi får höra och se. Risken är stor att den känsla som lättast bryter igenom är rädsla, vilket medierna flitigt utnyttjar. Det gör ont i oss när vi hör hur andra drabbas, men mest ont gör det att inse att det kunde varit vi. Det är inte empati!

Empati är att kunna ta in och känna vad den andre upplever och det är inte alls säkert att det är detsamma som vi skulle känt i samma situation. När vi så ofta säger: ”Jag vet hur det känns”, är det inte ett empatiskt uttryck. Sann empati bortser från våra egna behov och känslor, vilket kan göra den svår att uppleva när vi inte träffas på riktigt. På nätet tappar vi ofta den dimension som skulle göra att vi går in i den andres känslor och inte utgår från oss själva. Det blir som den tvådimensionella bild det är, vi får svårt att tränga in i den andres känslor på ett djupare plan.

Artikeln tar också upp ett annat exempel, bilden som spreds för ett och ett halvt år sedan på den drunknade 3-årige pojken på en strand i Turkiet. Dagarna efter var fler svenskar än någonsin positiva till att ta emot flyktingar och det samlades in 40 miljoner kronor under en gala. Artikelförfattaren säger att detta är empati, men det är också fel. Dessa reaktioner bygger huvudsakligen på skuld- och skamkänslor och i viss mån ett uppvaknande för vad som händer i världen.

Men vad är då den dolda agendan? Ja, varför är det plötsligt fel med empati? På många ställen lyfter man, precis som i SvD-artikeln, istället fram medkänslan som det rätta. Medkänslan sägs vara uthållig, intellektuell och leda till en rättvis behandling, medan empatin gör oss känslomässiga, leder till fel val och bränner ut oss. Då har man inte förstått vad empati är, utan arbetar för att hävda förnuftets betydelse i kontrollen av känslan. Men även medkänslan bygger på vår empatiska förmåga, den är grunden för omsorg om andra. Vi behöver båda, de förstärker varandra och att inte se vikten av att vi måste engageras emotionellt är illa.

Det är här vi behöver se upp, för det finns en tendens att förringa och förakta den känslomässiga empatin. Just detta ser vi i många sammanhang, inte minst i hund- och djurvärlden. När människor känner med djur eller känner att något är fel i hur de behandlas, kommer de intellektuella argumenten. Dessa ”sanningar”, som refererar till förnuftet, har till syfte att vi ska kunna fortsätta att behandla djur, eller människor, på ett respektlöst och ovärdigt sätt. Denna dolda agenda finns i många sammanhang och den måste vi genomskåda. Det är därför detta är ett av de viktigaste budskapen i min nya bok Tänk om jag kunde lyssna.

Inga kommentarer

Kommentarer är stängda.