Solidaritet är ordet

Solidaritet är ordet

VÄGEN MOT SOLIDARITET

Jag var nyligen på en mycket intressant föreläsning om klimatet. Perspektivet var inte det vanligaste, men det allra viktigaste skulle jag säga. Både för klimatfrågan i sig och för mig personligen.

Billy Larsson är psykolog och han lägger psykologiska och filosofiska aspekter på klimatfrågan. De psykologiska handlar t ex om hur vi människor reagerar på ett så gigantiskt och obegripligt scenario och hur vi ser på vår egen roll i den omställning som är nödvändig. En stor svårighet för oss är att vi egentligen inte har förmåga att greppa frågor som är så komplexa och som blir akuta först i en abstrakt framtid. Vi tar hellre tag i det som ligger närmast och som stressar oss i stunden – ren överlevnadsstrategi på kort sikt. Därför behöver vi både djupa emotionella och kunskapsmässiga insikter för att förstå allvaret och agera.

Vi är dessutom i regel mer för att minimera våra förluster än för att se att vi på sikt kan vinna något annat och större än det vi har. Det gör att alltför få är beredda att minska sitt överflöd för möjligheten att vi kan skapa en bättre värld och större välbefinnande. De flesta säger sig vilja göra förändringar för att förhindra katastrofen, men få tycker att just de ska förändra eller försaka något. Vi har många ursäkter för att inte vi själva ska behöva göra så mycket och det är ofta svårt för oss att ensamma avstå om vi ser andra som fortsätter utan att bry sig. Därför behöver vi begränsningar som är rättvisa så att den som har gott om resurser och förbrukar mycket bidrar med större uppoffringar än den som har och förbrukar lite.

De filosofiska och etiska aspekterna är nog det som intresserar mig allra mest. Billy Larsson lyfter frågan om solidaritet, ett ord som känns som om det varit frånvarande under några decennier av individualism och egoism. Klimatfrågan handlar om solidaritet över generationsgränser och med kommande generationer, solidaritet med fattiga/utsatta i hela världen och solidaritet med alla kännande varelser. Inom de två sistnämnda grupperna har många individer redan drabbas enormt hårt på fruktansvärda sätt. Klimatfrågan handlar i grunden inte om tekniska lösningar som ordnar allt, ”win-win”-strategier eller att marknaden löser problemen så vi kan leva på som vanligt. Vi måste ta till oss att vi sannolikt står inför mänsklighetens största etiska vägval.

Det här är rätt perspektiv på klimatfrågan och jag har länge saknat denna diskussion. När jag lyssnade på föreläsningen insåg jag också varför synsättet ligger mig så varmt om hjärtat. Jag såg plötsligt den tydliga parallellen till mitt eget arbete med hundfrågan under många år. Våra värderingar och ett etiskt förhållningssätt är det viktiga, vilket kan innebära uppoffringar och att man kanske inte kan vara egoist och göra precis som man vill. Jag kan i hundvärlden se en tydlig parallell till klimatargument som bygger på en övertro på ”tekniska lösningar” för att döva dåligt samvete och slippa förändringar som går på djupet. I hundvärlden handlar det om ”mjuka metoder” som legitimerar ”business as usual” istället för att ifrågasätta varför hundar överhuvudtaget ska tränas, lyda och bete sig precis som vi vill.

I det långa loppet kan det ge oss så mycket mer tillbaka om vi ställer de viktiga etiska frågorna och vågar verkliga förändringar. Det kan öka vår empati, glädje och förnöjsamhet, ge en känsla av att vi lever för något som är meningsfullt för fler, och sist, men inte minst, skapa kärlek och samhörighet. Vi gör det för barnens, hundarnas och vår egen skull – det är ett större syfte än att bara se till vad som är roligt i våra egna liv.

Bok som föreläsningen utgick ifrån:
Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet. Författare Billy Larsson, 2018.

Kommentarer ( 2 )

  • Johanna

    Tack för ett intressant inlägg!
    Jag har haft en liknande tanke när det gäller hästar och ridning. Jag var inbiten hästtjej när jag växte upp, älskade hästar och tillbringade timmar i stallet. När jag tänker tillbaka på den tiden kan jag tycka att attityden mot hästarna var väldigt hård. Varför ska 10-åriga tjejer sitta och piska en ridskoleponny till lydnad?
    Nu i vuxen ålder kan jag längta efter samvaro med hästar men inte efter traditionell ridning, för jag har svårt att förlika mig med tanken att sitta på en häst och härska över den. Till vilken nytta…?

    Numera är jag hundägare (det var så jag hittade till din sida). På ett sätt kan jag tycka att min hund är betydligt friare än en häst. Hon gör ganska mycket som hon vill! Å andra sidan bor hon med oss, och inte i ett stall, så hennes anpassning till oss i familjen gäller alltid, dygnet runt… Men jag hoppas att hon känner sig avslappnad och nöjd och att när vi tränar något så gör vi det för att ha roligt tillsammans!

    • Kerstin Malm

      Tack för din kommentar, den känns positiv att vi är fler som är inne på samma spår! Jag håller med dig, det finns stora likheter i hur barn påverkas i synen på hästar och hundar. Jag tror också att en förändring kan vara på gång mot ett annat sätt att se på människans relation till andra djur. Kanske kan det bli just i samvaron med djur som vi lever nära som förändringen startar.

      Dina tankar om hundens kontra hästens liv hos oss människor tycker jag också är intressanta. På många sätt kan ju hundar få ett friare och mer stimulansrikt liv, om ägaren är medveten och vill ge sin hund det. Men å andra sidan krävs det ofta en form av foglighet från hundens sida dygnet runt, den måste acceptera de villkor vi ger den. De hästar som har möjlighet att gå i stora hagar tillsammans med andra hästar, kan få tillgång till något som få hundar har – ett liv med artfränder utan människans ständiga kontroll.