Förändringens tid

Förändringens tid

Vi lever i en brytningstid. För varje dag blir det allt tydligare och jag har börjat känna av det väldigt starkt. Tider av förändring är inget nytt, det har kännetecknat vår historia så länge vi vet något om den. Men detta är inte vilken brytningstid som helst, denna påverkar oss på alla tänkbara sätt och vi måste klara den för vår egen och många andra arters överlevnad.

Under de år jag har arbetat med hundens och människans relation har jag försökt göra det i ett parallellt spår till det traditionella. Det har stegvis förändrat mig så att jag idag ser annorlunda på mycket. Människans totala egenintresse och utnyttjande i all samvaro med andra arter är en stor del av vår nuvarande ohållbara situation. En stark känsla av min eget ansvar i detta har lett till en del förändringar. Jag vill inte längre köpa hundar som är uppfödda bara för att köpas av människor, inte heller använda några animaliska produkter och jag försöker konsumera så lite och etiskt som möjligt.

Starkare än någonsin känner jag att samhörighet med andra, oavsett art, är det som betyder något i livet. Jag känner stor sorg när jag tänker på mina barn, deras jämnåriga och kommande generationer. Jag blir mycket berörd av Greta Thunberg och den våg av reaktioner hon skapar. Vilken värld kommer de som är unga idag att tvingas uppleva i framtiden? Jag tänker också på alla vilda djur som redan drabbas så hårt av människans levnadssätt. Samtidigt känner jag en ökande frustration som jag tror blir en viktig kraft när jag kan kanalisera den rätt.

Personer som Jane Goodall och Marc Bekoff har gett mig inspiration och hopp. Men jag blir också trött på den naivitet och ovilja som jag ser omkring mig i fråga om att avstå. Vi behöver acceptera att vi måste förändra vår livsstil, det är inte en mänsklig rättighet att leva på ett ohållbart sätt och förbruka alldeles för mycket resurser. Det är inte heller en rättighet för vår art att utnyttja alla andra arter som medel för att uppnå det vi vill. Först när vi ser andra arter som likställda med samma önskan som vi om att leva och blomstra, kommer vi att behandla alla våra medmänniskor och vårt jordklot med empati och respekt.

Kommentarer ( 2 )

  • Tiia

    Instämmer fullkomligt, men jag har inget hopp

    • Kerstin Malm

      Det var tråkigt att höra. Jag förstår det väldigt väl, för det kan kännas svårt med hoppet just nu. Men jag tror också att vi aktivt behöver arbeta med att försöka se och känna något hopp. Jag tycker att det ger större hopp än tidigare nu när så många unga engagerar sig. Där tror jag att det kan hända något, det ser vi ju i historien också att demonstrationer och revolt från ungdomar kan skaka om i samhället. Sedan måste ungdomarna få ett starkt stöd från många vuxna och stor uppbackning så det orkar fortsätta. Jag funderar ofta på vad jag själv skulle kunna göra för att stötta dem så mycket jag kan.