Om K.Malm

För människans bästa vän och för att vi ska bli hundens bästa vän!

– Kerstin Malm

Detta gör Kerstin Malm:

  • Jobbar i eget företag sedan 2001
  • Skriver böcker och artiklar
  • Håller föreläsningar och kurser
  • Jobbar som samtalscoach
  • Utför konsultuppdrag
  • Ger ut böcker på eget förlag

Bakgrund

  • Blev filosofie doktor i etologi med inriktning på hunddjur 1996
  • Har en tvåårig utbildning till samtalscoach i psykosyntes 2013
  • Har läst psykologi och filosofi på universitetet
  • Har utarbetat värdegrundsmaterialet REDE för barn
  • Har varit verksam på SLU, Skara mellan 1987-2000
  • Har utvecklat kurser och hållit i utbildning för universitetet
  • Har haft en beteendeklinik för hundägare på Djursjukhuset i Skara
  • Har genomfört en mängd olika sakkunnighetsuppdrag
  • Har genomgått utbildning till hundpsykolog
  • Har sedan tonåren arbetat för djurskydd och djurrätt

Om Kerstin Malm

 

Filosofi

Med åren har jag utvecklat en inriktning och filosofi som jag tror är rätt speciell inom hundvärlden. Jag har alltid varit lika intresserad av människans beteende och motiv, som av hundarnas beteende. Det är jag i och för sig inte ensam om – många i hundvärlden har insett att människans beteende är nyckeln till framgång när det gäller dressyr, tävling, utställning och mycket annat. Skillnaden är att mitt intresse ligger på ett annat plan. Jag har med åren kommit till insikt om att den hund vi har berättar så oändligt mycket mer om oss själva än vi kan föreställa oss. Den kan ge oss ökad självkännedom och empatisk förmåga och öppna en fantastisk möjlighet till personlig utveckling. Men det kräver att vi släpper taget om mycket av hundvärldens läror och ”sanningar”.

 

Respektfullt synsätt

För mig innebär redan ett respektfullt synsätt på hunden att jag måste ifrågasätta den gängse synen. Varför är en lydig hund en fin hund? Vad är det hos oss människor som gör att många tycker så? Är inte en glad och harmonisk hund det bästa av allt? Om jag hellre vill ha en riktigt lydig hund än en riktigt glad – vad säger det då om mig som människa och hundägare? Jag tror att vi ska sätta oss själva under luppen, inte våra hundar. Det kommer ständigt nya metoder och experter, och teorier om träning, problembeteende och vår relation till hunden. Men det vi gör är att gå runt i cirklar utan att komma till pudelns kärna – oss själva. Då först kan vi börja förstå och lära känna både oss själva och vår hund.

 

Hundarna i mitt liv

Just nu lever jag med en fascinerande hund som heter Holly Dolly. Hon kommer från Irland och har haft en svår uppväxt. Vi fick henne dagen före julafton 2012 och det blev en jul att minnas på många sätt. Hon hade uppenbarligen varit med om att svälta i sitt liv och det gjorde att hon från början kraftigt försvarade allt som kunde gå att äta. Hennes tillit till människor var inte så stor. Hon hade troligen också haft en hel del dåliga erfarenheter med andra hundar och hade problem med att möta och se andra hundar på promenad. Med tiden har dessa problem blivit allt mindre och vi ser mer och mer av hennes charmiga och vänliga sätt.

Jag har tidigare under många år haft glädjen att leva tillsammans med två hundar. En collietik Too-Ticky (kallad Tickan) som blev nästan elva år och en australisk terriertik – Siri som tyvärr bara blev sex år. Tickan hade vi i familjen ända sedan hon var valp och hon fick också själv valpar en gång hos oss. Siri kom däremot till oss som omplaceringshund när hon var ett år och fyra månader. Det tog många månader innan Tickan accepterade att Siri skulle bo hos oss, men de blev med tiden de bästa vänner. Det har varit helt underbart att få ha dem tillsammans och se hur de så småningom verkade uppskatta varandra väldigt mycket.

När Tickan var 10 år blev hon svårt sjuk och dog efter ett par månader. Detta påverkade Siri mycket kraftigt och åtta månader senare blev Siri hastigt och oförklarligt sjuk och dog. Det blev en dubbel och svår sorg för hela familjen. Det kändes fruktansvärt att en hund som skulle kunnat få leva många fler år så plötsligt dog och vi saknade Siri enormt, som den alltid lika glada och förstående lilla hund hon var. Dessutom hade hon varit en stor tröst när Tickan dog och på något sätt kom även sorgen efter Tickan tillbaka. Men livet går vidare och allt oftare kom de fina minnena med båda hundarna. Det var en fantastisk förmån att få följa hur en relation mellan två hundar kan utvecklas så som den gjorde mellan Tickan och Siri.

Den första hunden som jag levde med i mitt liv och som betydde enormt mycket för mig var Jackie. Jag fick Jackie, som var en beaglehane, när jag fyllde 14 år och han var då bara 6 veckor gammal. Ingen hund har någonsin lärt mig så mycket som Jackie gjorde under de nästan 18 år som jag fick tillsammans med honom. Jag har också senare i livet, när jag tänkt tillbaka på Jackies och min samvaro, insett hur mycket vi människor behöver våra hundar för att tillfredsställa de behov vi inte fått tillgodosedda som barn.