En fråga om SVT, inte Alexandra

En fråga om SVT, inte Alexandra

Symbol för människans makt

Jag har tidigare lovat att skriva något om dokumentären Alexandra och hennes hundar, som det varit mycket debatt om på senare tid. Det är tråkigt att det blir en sådan polarisering och ett så otrevligt debattklimat. Jag tror inte att det är meningsfullt att hunduppfostran diskuteras på detta sätt i media, då det bara blir korta inlägg eller svar på frågor utan möjlighet till varken fördjupning eller helhetsperspektiv. Detta gynnar bara dem som inte vill ha seriösa balanserade diskussioner och SVT liknar genom detta tyvärr alltmer sociala medier.

Jag anser att fokus istället borde ligga på SVT:s roll och ansvar, inte på enskilda program eller personer som deltar i dessa. De som arbetar inom public service måste vara väl medvetna om sin stora påverkansroll och därmed ta ansvar för att belysa olika synsätt och värderingar som finns inom ett område. Med tanke på de hundprogram som visats under årens lopp är den viktigaste frågan att ställa: Vad beror det på att de hundprogram som visas i tv inte speglar ett bredare och modernare synsätt? Handlar det om omedvetenhet och okunskap, bygger valen på kontakter, är det mer säljande att välja det traditionella (mer quick-fixbetonat) eller visar det på SVT:s värderingar?

Det finns idag en rörelse i det svenska samhället och i stora delar av världen, där människans syn på och behandling av andra djur ifrågasätts i grunden. Det handlar inte bara om hur vi behandlar dem, d v s att de ska behandlas väl samtidigt som vi fortsätter att utnyttja dem. Nej, det handlar om något mycket mer djupgående, vilket väcker rädsla hos många som inte delar detta ifrågasättande utan vill fortsätta att utnyttja djur som tidigare.

I hundvärlden förekommer alltmer diskussioner runt människans rätt att utnyttja och behandla hundar som vi gör. Är det försvarbart att använda bestraffning och att passivisera hundar för att de ska fungera för våra behov i vår värld? Hur många gamla ”sanningar” om dominans, ledarskap mm används bara för att rättfärdiga vårt beteende i samvaron med hunden? Borde inte hunden få bestämma så mycket som möjligt i sin vardag och över sitt liv? Kan vi försvara avel och utställning som bygger på helt människocentrerade mål?

Detta är exempel på funderingar som knappt fanns för 50 år sedan, men som nu dyker upp i litteratur, diskussioner, på kurser mm. Bodil Appelquist, producent för dokumentären, skriver: ”Och sist men inte minst, SVT tar inte ställning för någon speciell uppfostringsmetod. Varje hundägare måste få välja själv vad som passar den egna hunden, vilket inte borde vara en alltför kontroversiell slutsats”. Här är hon inne på pudelns kärna, men hon drar fel slutsats.

SVT tar inte bara indirekt ställning för en uppfostringsmetod, SVT tar ställning för ett helt synsätt. Det behöver inte vara fel att visa en dokumentär om en person som lever ett ovanligt liv, men då måste man ge utrymme åt andra perspektiv som idag är mycket aktuella. För om SVT inte gör det, kommer hundägare inte att få veta att det finns andra värderingar och sätt att se på hundens och människans samvaro. Det går inte att välja om vi inte vet att det finns något att välja mellan. Där ligger SVT:s ansvar!

Kommentarer ( 9 )

  • Gunilla

    Jag håller med dig till 100%. Bra skrivet! Jag har inte sett programmet och kommer inte att göra det heller, men visst var det så att Anders Hallgren fick representera den mjuka sidan? Varför inte ta in ett vetenskapligt perspektiv i denna eviga debatt som mest speglar människors värderingar. På senare år har det ju forskats en hel del på hundar och relationen mellan människa och hund. Professor Per Jensen vid Linköpings universitet har mycket att berätta om den forskningen. Ett seriöst vetenskapligt perspektiv skulle avsluta den här idiotiska debatten en gång för alla.

    En sak till, hur relevant är det för den normala hundägaren att lyssna på en person som ansvarar för 30 problemhundar? Jämför med att placera 30 st utagerande barn i ett enda familjehem, på samma gång. Även om familjehemmet helhjärtat ansluter sig till värderingar som utgår från FN:s barnkonvention kommer de att bli tvungna att hantera barnen mycket auktoritärt och hårt. Annars skulle totalt kaos utbryta. Men det skulle ju aldrig ske eftersom det vore vansinne att placera 30 barn på samma ställe och helt onödigt.
    Nej det är inte relevant överhuvudtaget. Det är ju en helt extrem situation som svt skildrar.

    • Kerstin Malm

      Kul att du håller med och jag tycker att du har rätt i ditt resonemang om att situationen är så speciell när 30 svåra omplaceringshundar är i ett och samma hem, att det inte finns några slutsatser att dra därifrån om hur den ”vanliga” hundägaren lever med sin hund.

      Men jag tror däremot inte att denna diskussion löses genom att lägga fram etologisk forskning. Det här handlar, precis som du skriver, om värderingar. Om vi ska vända oss mot vetenskapen, blir det därför helt andra vetenskaper som kan ge oss ledning i detta. Det handlar i så fall om filosofi, etik, sociologi, psykologi mm. Jag anser att det är hög tid att hundvärlden inser att även etologi vilar på sina värderingar och att mycket av det som sker just nu ifrågasätter även dessa.

      • Gunilla Olsson

        Jag håller i och för sig med om att det mest grundläggande för hur man väljer att hantera sin hund är etiska värderingar. Men när man genom experiment kan visa att hundar lär sig mycket bättre med mjuka metoder än genom en auktoritär behandling borde man lyfta fram det tycker jag. Jag tycker all modern forskning som jag läst om motbevisar iden om att hundar vill dominera oss och liknande trams.

        Själv tror jag att relationen mellan hunden och husse/matte är viktigare än inlärningsmetoder. Om min hund märker att jag lyssnar på henne, så lyssnar hon också på mig. Jag är noga med att svara på hundens initiativ och inte bara styra själv. Därför tycker jag att det är så bra att Linköpings universitet har forskningsprojekt om hur hunden påverkas av sin människas sinnesstämning. Det är jätteintressant att läsa om.

        (Jag har ingen som helst koppling till Linköpings universitet kanske jag ska säga. Jag har bara läst om det och har faktiskt anmält mig och min hund till en forskningsstudie, men sen fick jag inte till det tidsmässigt.)

        • Kerstin Malm

          Det är helt sant att det är intressant att läsa om denna forskning och att nyare forskning motbevisar många gamla ”sanningar” om dominans, ledarskap etc. Att ta fram sådant är viktigt i sammanhanget för det visar på att den traditionella synen är ifrågasatt från många olika håll. Men jag menar att vi behöver gå ännu djupare och fundera över grunden för människans relation till hunden (och andra djur) på det sätt vi hittills levt. Där tror inte jag att etologin och det synsätt som genomsyrar den är till mest nytta. Ibland kan den tvärtom stödja rätt tvivelaktiga hypoteser om att hunden trivs bäst i människans sällskap och behöver henne efter domesticeringsprocessen. Detta skulle jag säga är ett ställningstagande i sig och bygger på värderingar som finns inom etologin. Vi behöver helt andra vetenskaper för att kunna se helt andra och nya perspektiv.

  • MickeW

    Klockrent
    Hade precis samma funderingar på SVT, när jag såg att programmet skulle visas. Var fanns den andra sidan av myntet, alla vi som vill ha positiv inlärning, eller vad man ska kalla det. Vi har 5 hundar, 3 rescues från Irland, en omplacering och en köpt från kennel. Vårt mål med hundarna är att ge dom en så positiv vardag som möjligt på deras villkor. Bara jag ser CM, och hans apostlar blir jag ledsen. Dom lever kvar i en svunnen.

  • Charlotte Swanstein

    Tack Kerstin

  • Eva L

    Utan att på ngt sätt vara sakkunnig, men väl hundägare flera gånger, är jag helt övertygad om att s k problemhundar utvecklar sina problem p.g.a hur de hanterats från allra första början av sina valpköpare. Det finns alltför många hundägare som inte över huvud taget borde äga en hund, andra som faller för barns vädjan om hund och många, allt för många, som får en ide’ om att det skulle vara mysigt och därför köper en valp på rent impulsivt . Det engagemang, kunskap och inte minst den tid som krävs av den som vill fostra en valp till en trygg, harmonisk och socialt balanserad hund har vill jag påstå , ett mer eller mindre heltidsarbete framför sig om det ska bli ett gott resultat, och min erfarenhet är att det inte är det som i första hand prioriteras. Inte sällan är det hundens behov som prioriteras bort till förmån för ägarnas vitigare behov.

    Vi styrs alla av KÄNSLOR och värderingar i första hand när vi gör våra val, oavsett om det gäller våra fyrbenta vänner eller andra val.
    Tyvärr får det förödande konsekvenser i vissa fall, och det är våra djur som får betala priset. Polariseringen mellan olika uppfattningar om hur ett djur ska ha hanteras och bemötas beror alltid på den världsbild som hundägaren har och tillämpar på sin/sina hundar.
    Eftersom varje vuxen individ äger sin egen mentala karta och erfarenheter är det självklart det som styr och skapar diskrepans mellan olika mjuka och hårda uppfostringsmetoder.

    Det jag personligen skull önska vore att man kunde komma fram till VAD HAR VI GEMENSAMT vi som älskar våra hundar och som går att bygga vidare på. Vad kan vi vara ÖVERENS OM och isället för att dissa den uppfattning som inte är som min borde det kunna vara en utgångspunkt för en lärorik, gemensam dialog. Hundägare som är intresserade och vill utvecklas tillsammans med sin hund och andra hundmänniskor skulle kunna skapa ett gemensamt forum och ”rensa ut” sånt som i dag anses inaktuellt när det gäller fostran, regler och framförallt lägga fokus på hur vi ska SAMARBETA med våra fyrbenta vänner……eller

    Vad gäller SVT programurval och omdöme i en del fall har jag under många år dragit den slutsatsen att det råder brister hos de ansvariga i fråga om kompetens när det gäller både etik och moral. Det finns ett flertal program som har varit och som nu är aktuella som med tydlighet uppvisar stora brister i detta avseende.

    • Gunilla

      Mycket klokt skrivet Eva L och jag håller med dig till nästan 100%. Jag har bara en liten invändning. Du skriver ”Vad kan vi vara ÖVERENS OM och isället för att dissa den uppfattning som inte är som min…..”
      Där finns en gräns för mig. Jag kommer alltid att kategoriskt dissa de som hårdnackat håller fast vid ”dominansteorin”.

  • Eva L

    Hej Gunilla!

    Det gläder mig att vi har precis samma inställning, ingen tvekan!

    Kanske slår jag in öppna dörrar men det jag avsåg var citat …. ”att istället för att dissa den uppfattning som inte är som min” är det lätt att fokusera på sådant som avviker och lägga ner mycket energi på att argumentera mot det man inte är överens om tyvärr. För min del tar det för mycket kraft och är slöseri med energi. Jag har gjort ett val där jag försöker vara öppen, acceptera olika uppfattningar (vilket inte betyder att jag samtycker eller uppskattar en viss uppfattning, teori m m) utan försöker istället tänka/ handla på ett sådant sätt att de positiva värderingar jag vill stå upp för överensstämmer med en s k positiv människosyn.