Smakprov2 ur boken ”Tänk om jag kunde lyssna”

Den välkända porslinsfiguren Kan du inte tala? (eller Tänk om du kunde tala) har fascinerat mig sedan jag såg den första gången som barn. En liten pojke och en stor hund sitter och ser på varandra i något som verkar vara djupt samförstånd. Pojken önskar att hunden hade kunnat tala och det är en önskan som säkert delats av många människor genom tiderna. Mitt intresse har alltid varit stort kring det budskap som förmedlas – önskan om att dela det verbala språket med en hund. Jag är inte säker på att det stämmer att vi skulle vilja prata med hundar. Det är i alla fall en dubbelbottnad önskan som till stor del handlar om hur vi lever som människor.

Först kan det verka självklart att vi skulle vilja tala med hundar och andra djur. Det vore fantastiskt att dela känslor och tankar, liksom att förstå hur de ser på världen och oss människor. Men just där, när vi kommer till samvaron med människan, är det något som blir oförenligt. Vi skulle inte kunna fortsätta att ha den relation vi nu har om vi delade språk, för det skulle bli alltför tydligt hur de upplever sin situation och oss. Vi skulle inte kunna blunda för hur vi behandlar dem och hur de mår under de villkor vi ger dem. Jag tror därför helt enkelt inte att vi skulle vilja höra vad de har att säga oss för det skulle tvinga fram en förändring. En förändring som till att börja med inte skulle vara önskad av många, men som jag menar är en nödvändig vändning för vårt fortsatta liv på den här planeten.

Den ordlösa samvaron är förutsättningen för den relation vi nu har och visst kan den också ge oss mycket, på gott och ont. Utan ett gemensamt språk behöver vi träna andra delar av våra sätt att kommunicera, till exempel vår förmåga till empati. Tyst samvaro är viktig för att känslor ska kunna uppfylla oss och i bästa fall få oss att förstå oss själva bättre och vad som är väsentligt i livet. Genom avsaknaden av ett gemensamt talat språk kan vi tyda in det vi gärna vill ta till oss. Vi upplever villkorslös kärlek, tillgivenhet och samhörighet. Vi kan utan större problem utgå från våra egna behov och göra vår samvaro med hunden till det vi vill och har glädje av. Vi kan utnyttja en annan levande varelse för vår egen skull och vi kan till och med känna oss goda då vi ger denna varelse ett så bra liv vi kan.

Det vanskliga är bara att hunden inte har valt det liv vi ger den och att hundens egen vilja är satt på undantag. Det blir ett hinder för att skapa den djupare ömsesidighet som vi innerst inne längtar efter. Vi skulle behöva erkänna hundens rätt till sin egen kropp, sina känslor och vilja, helt enkelt bli tillåtande och accepterande gentemot hunden. Men det kan vi låta bli att se och ta till oss så länge vi förtränger att hundens nuvarande roll är att vara ett bihang till oss. Vi väljer en hund som passar oss, beslutar vad vi ska göra tillsammans, sätter upp alla ramar för vår samvaro och bestämmer hur hundens olika behov ska tillgodoses. En snäll och lydig hund är en hund som accepterar detta liv, en besvärlig och olydig hund är en hund som har egen vilja eller inte mår bra av det liv vi är beredda att ge den.