Vår prestige avgör hundens frihet

Vår prestige avgör hundens frihet

GLÄDJEN ATT FÅ SPRINGA

Hundars ofrihet och vår makt över dem är ett känsligt ämne, eftersom det berör något av det djupaste inom oss – våra värderingar och vår personlighet. Det avgör också till stor del vilka metoder vi använder i hundträning. Jag ska återkomma till det i kommande blogginlägg, men vill först stanna upp vid själva bestämmandet. Precis som jag tidigare gjort vill jag utgå från relationen förälder-barn, då rätten att bestämma över barn har ifrågasatts mycket mer än rätten att bestämma över hundar. Det finns flera likheter i relationen hund-ägare och barn-förälder, främst hundens/barnets totala beroende och den stora makt som ägaren/föräldern har.

Barnläkaren Lars H Gustafssons bok ”Växa – inte lyda” är en guldgruva för den som vill förstå mekanismerna bakom lydnadstanken. Han beskriver vad lydnad gör med den som ska lyda och hur det påverkar den som kräver lydnad av någon annan. Särskilt intressant är hans resonemang runt vad avsikten med ren lydnad är jämfört med en frivilligt motiverad handling. Här kan vi se en direkt parallell till hundvärlden där det finns en klar skiljelinje mellan personer som anser att hunden ska lyda för att ”jag säger det” och de som vill motivera sin hund för att den själv ska vilja samarbeta och göra det som jag som ägare/förare tänkt. Det här är en attitydfråga som avgör hundens/barnets rätt att bestämma i sitt eget liv.

Eftersom normen i samhället är att en hund ska lyda och vi ska bestämma över den, kräver det både mod och prestigelöshet för den som vill bryta mot detta. I detta blogginlägg vill jag framförallt visa på att det som Lars H Gustafsson skriver om i vilken mån det är viktigt att föräldern bestämmer över barnet, gäller även för relationen mellan hundägaren och hunden. Han förnekar inte att föräldrar ibland behöver bestämma, men det är förhållandevis sällan och det avgörande är hur vi gör det, liksom vårt eget behov av att få visa vår makt. Vår attityd i denna fråga har i grund och botten med våra egna erfarenheter och vår personlighet att göra.

Det finns två situationer då det är nödvändigt att föräldrar och hundägare bestämmer – när barnet/hunden kan skada sig själv och när barnet/hunden kan skada någon annan. Vi kan inte som hundägare se på när vår hund springer ut i gatan, jagar vilda djur eller gör utfall mot människor. I dessa lägen har vi ett absolut ansvar som vi är skyldiga att ta. Däremot kan vi ta ansvaret på olika sätt – med utpräglad makt och hårda metoder eller med tålamod och förståelse för hunden. Vi kan se det som ett tillfälle att visa vem som bestämmer eller som en oundviklig del av vårt ansvar.

Utöver dessa situationer handlar det mesta om vår förmåga till empati och syn på hundens (liksom barnets) rätt att påverka sitt eget liv och känna sig delaktig. Om vi kan släppa vår prestige och tänka om, lägga mer tid och klara av hånfulla kommentarer från omgivningen, så finns inget som hindrar att hunden får mer inflytande. Hunden kan vara med och bestämma vilka promenader vi går, när och vilken mat den får, om den ska behöva vara ensam, när och hur vi leker, hur ofta och vilka hundkompisar vi träffar, för att bara ta några exempel. När det gäller vår attityd och vårt handlande är det viktigt att vi tar ett medvetet beslut om vilket liv vi vill ge vår hund.

Det här står det mycket mer om i Tänk om jag kunde lyssna!

Kommentarer ( 9 )

  • Barbro Kamleitner

    Mycket Intressanta tankar, mina egna funderingar kring oss och hundarna har mer och mer rört sig åt det här hållet.

  • Gunilla

    Väldigt kloka och viktiga tankar. Jag försöker ha det förhållningssättet så mycket som möjligt i samspelet med min hund. Jag önskar att jag helt och fullt hade landat i det sättet att tänka när jag hade min förra hund som var en omplacering med lite skadad självkänsla. Hon var min första hund och i början av 2000-talet när hon kom till mig var det mycket tjat om dominans och Cesar Millan började bli väldigt populär. När hon kom till mig hade hon utvecklat beteenden som bottnade i stress och dålig självkänsla. Jag tog redan då avstånd från Cesar Millan och hans tänkande, men hade inte frigjort mig helt från ledare- och rangordningstänkandet. Jag önskar att hon hade fått känna att jag helhjärtat förstod, accepterade och stöttade henne.

    • Kerstin Malm

      Jag förstår så väl, har själv jobbat i många år med att frigöra mig från allt jag fick med mig från 14 års ålder då jag fick min första hund. Jag har gjort så mycket med de hundar jag levt med som jag idag önskar att jag inte hade gjort. Rangordningstänkandet, senare dominanstänkandet och på senare år ledarskapstänkandet har en tendens att sätta sig i ryggmärgen. På något sätt handlar vi så ofta efter det även när vi har börjat ifrågasätta det. Jag önskar också att jag på ett annat sätt hade förstått, accepterat och gett de hundar jag levt med mycket större frihet än jag gjorde då.

      • Gunilla

        Visst gör det ont att tänka på

        • Kerstin Malm

          Ja, det gör det. Så det gäller att försöka se på sig själv med medkännande ögon och se att vi gör så gott vi förmår och att det är stort att börja inse saker när vi påverkats hela våra liv att inte se dem.

  • Monica Svensson

    Så intressant ämne. För min egen del får min hund gärna ta egna initiativ och även bestämma var hon vill ligga tex. Vi har så roligt på våra långa skogspromenader där hon kan vika av från stigen in på en annan titta på mig och säga : kan vi gå här? Visst säger jag spännande jag uppskattar verkligen hennes initiativ förmåg vilken vi har haft nytta av i vår träning också.

    • Kerstin Malm

      Ja, visst berikar det vårt eget liv när vi låter hunden visa oss saker och ta initiativ som vi följer. På det sättet blir det dubbelt sorgligt att synsättet att hunden inte får ta initiativ eller bestämma, är så vanligt.

  • Helga Westerlind

    Min yngsta hund lärde mig vikten av att ge hunden inflytande. När jag började lyssna på vad han sa och ge honom inflytande fick vi en helt ny relation. Som promenader t ex, vi går inte några fasta slingor längre, utan han leder vägen och vi går ut på nya stigar, på nya ställen, och upptäcker nya områden, och så stannar vi och de luktar, gräver gropar och tuggar på pinnar och gör saker som är viktigt för hundar så länge som dom vill. Promenaderna är ju i grunden till för hundarna, så klart att de ska få bestämma vart vi går!

    • Kerstin Malm

      Så fint det låter, jag blir glad när jag läser din kommentar!