Tickan

Tickan

Tickan

Ibland stannar tiden och allt som annars är så viktigt blir plötsligt oväsentligt. Ett sådant ögonblick upplevde jag förra veckan. Då tog livet slut för vår älskade Tickan, collietiken som vi haft i vår familj i nästan elva år. Visst visste vi sedan en tid att hon hade obotlig cancer, men hon var ändå i stort sett som hon brukade. Gick gärna på promenad, lekte med Siri och hade alltid lust att äta eller göra någon aktivitet, ända fram till dess att hennes kropp med ens bara gav upp. På några timmar var det ett faktum – Tickan fanns inte längre hos oss.

Under den vecka som nu gått har mina känslor och tankar pendlat som det brukar hos de flesta som mister en närstående. Först bara den stora sorgen. Tomheten när jag tittar på de platser där hon brukade ligga. Saknaden när Siri och jag på promenaden passerar ställen där vi alltid brukat stanna och göra någon aktivitet tillsammans alla tre. Därefter många frågor om varför jag gjorde som jag gjorde den där gången eller varför det aldrig blev av att vi gjorde saker som jag tänkt. Liksom funderingar runt varför hon inte kunde fått leva några år till, hon var ju inte så gammal och fortfarande helt vital till alla sinnen.

Men sedan börjar också en annan känsla sakta infinna sig. Glädjen över att ha fått haft en hund och vän som Tickan i dessa år. En enorm kärlek till henne som nästan känns större och mer allomfattande nu än när hon levde. Jag ser alla hennes fina sidor och känner att även det jag kunde tycka var jobbigt var positiva uttryck och ibland ren kärlek från hennes sida mot oss.  Till exempel när hon alltid skulle skälla och varna oss för allt som hände i vår närhet som hon kände att vi borde vara medvetna om.

I denna känsla inser jag att det även finns en vision. Tänk om vi människor kunde leva i större närvaro jämt, för jag tror att det handlar om att vara närvarande. Vid en del tillfällen i livet får vi lättare kontakt med det som är större än vi själva. Då är vi mer öppna och empatiska, på något sätt lugnare och känner en större tillförsikt och djupare meningsfullhet. Tänk om vi alla kunde vara där oftare – då skulle många av världens problem vara mycket lättare att lösa.

Kommentarer ( 3 )

  • Sorgen över en hund, en trofast vän, går inte att beskriva i ord.
    Själv förlorade jag min cocker Ozzy förra året. Tomheten var enorm.
    Som tur var fann jag en liten kille som behövde ett hem. Eller rättare sagt han fann MIG. Då var jag och tittade på en annan omplaceringshund. Den lille herren som idag är min bästa vän hade jag inte sett om han inte hoppat upp i min famn från tomma intet.
    Han bara försvann bland alla andra stora hundar som väntade på ett hem.
    Det var väl så att HAN valde MIG. Nu har vi ett toppen liv både han och jag.

  • Ett underbart blogginlägg, värdigt en så underbar hund som Tickan!

    Även om hon nu är borta från våra liv är hon för alltid kvar i våra hjärtan, goda minnen och tacksamma tankar.

  • Mariana

    Tänker på er och sänder en stor varm kram !