Nytt hundfall som visar på hundägarens rättslöshet

Nytt hundfall som visar på hundägarens rättslöshet

Nytt hundfall som visar på hundägarens rättslöshet

Eftersom jag har varit bortrest och då inte hade möjlighet att följa utvecklingen i det senaste hundfallet, har jag inte heller kunnat ge mer information till alla som undrat. Men nu tänkte jag beskriva det jag vet om fallet utifrån den information jag har.

Händelsförloppet:

En man ber sin far vara hundvakt åt hans hund när han ska resa bort. Hunden är en 55 kg rottweiler, hane, på tre år. Fadern är en hundvan person och har tidigare haft brukshundar. När han är ute med hunden släpper han den lös, vilket ägaren själv aldrig gör. Hunden skadar två små barn, men det är mycket svårt att få närmare besked om hur illa det är. Det är därför också svårt att säkert veta vad som orsakar det hela, från början verkar de inblandade mena att det är ett lekbeteende som gått över styr. Polisen som kommer först till platsen uttrycker att detta inte är en aggressiv hund, utan fadern får ta med sig hunden hem. Senare blir han anklagad för att ha vållat kroppsskada på barnen.

När hundägaren kommer hem får han tillbaka sin hund och en vecka senare ett brev från polisen. Där står att han har två dagar på sig att komma in med ett yttrande och tala om hur han ska agera för att det inträffade inte ska kunna hända igen. Om yttrandet inte inkommit inom dessa två dagar kommer polisen att ta ett beslut ändå. Hundägaren utgår från det han fått beskrivet för sig, bl a att det varit ett lekbeteende, och han skriver i yttrandet att hunden alltid ska vara kopplad och att han genom att använda ett s k halti-halsband ska förhindra att hunden kan dra sig fram till någon. Dagen efter att han lämnat in detta, får han ett beslut från polisen om att hunden ska omhändertas. I beslutet står också att hunden har attackerat två små barn, men denna tolkning stöds inte av något vittnesmål utan är polisens jurists version.

Hundägaren går själv till polisstationen och lämnar sin hund. Han får då reda på att hunden ska mentaltestas innan det tas beslut om vad som ska hända. Polisen är också väldigt tydlig med att hundägaren inte får vara med på mentaltestet eftersom det skulle vara negativt för resultatet. Flera veckor senare genomförs mentaltestet och hundägaren får se protokollet. Där står klart och tydligt att testet ska bedöma både hundens mentala och fysiska status samt ägarens förmåga och vilja att utöva tillsyn. I protokollet från testet står också att besiktningsmännen inte vet varför hundägaren inte är närvarade vid testet samt att de inte vet hurdan relation han har med hunden. Givetvis kan de inte veta detta eftersom hundägaren inte har fått tillåtelse att vara med. Hundägaren tycker det hela är mycket märkligt. Dessutom har han i samtliga yttranden sagt att han accepterar koppeltvång, munkorgstvång och planerar att gå kurser tillsammans med hunden för att lära sig bli bättre på att uppfostra den.

Mina synpunkter:

När jag blir tillfrågad om att skriva ett yttrande är det i första hand utifrån protokollet från mentaltestet. Där finns nämligen många mycket underliga slutsatser. Till att börja med är det så anmärkningsvärt att hundägaren inte fått vara med, att jag ifrågasätter mentaltestet giltighet som bevismaterial. En viktig del i bedömningen är ju just hur hundägaren kan hantera sin hund och vilken relation hund och ägare har. Uppenbarligen vet inte ens besiktningsmännen varför hundägaren inte är med. Denna del av historien är mycket märklig och har fortfarande inte fått någon förklaring.

Många formuleringar och slutsatser i protokollet kan starkt ifrågasättas. Hunden anses odresserad, försiktig vid inledande kontakt, har stort jaktintresse och upplever vissa av momenten som obehagliga och han blir då rädd och osäker. Jag vågar påstå att många av Sveriges hundar skulle få dessa omdömen i motsvarande situation. Detta kan inte på något sätt leda till en rättssäker slutsats om avlivning eller att ägaren inte ska få tillbaka sin hund. Under testet visar hunden också vissa inslag av aggressivitet, som jag, med tanke på hundens ras och kön, skulle säga är förvånansvärt små. Han kontrollerar t ex sin aggressivitet mot annan hund. Efter testet visar han aggression när han lyfts in i en bil, vilket inte på något sätt är konstigt och det skulle många hundar göra efter så kraftig belastning som testet utgör. Det är viktigare att notera att han endast morrar och visar tänderna, vilket visar att han har bithämning i en laddad situation, och att han inte reagerade med någon aggressivitet när han tidigare lyftes in i bilen av samma personer.

De slutsatserna runt dådkraft och felbeteenden som finns i protokollet är jag mycket kritisk till. Begreppen är inte på något sätt definierade utan används som en helt subjektiv tolkning. Ibland är det svårt att se hur en hund ska bete sig för att inte vara dömd på förhand. Här har vi en hund som inte reagerar med aggressivitet när han blir pressad och upplever obehag, utan han vänder ryggen till. Men besiktningsmännen tycker inte att det är en bra reaktion, vilket gör att man undrar om det hade varit bättre om hunden hade reagerat med kraftfull aggressivitet mot närmaste människa. Tolkningen i protokollet är att han låtsas att hotet inte finns. En mycket troligare orsak till att han vänder sig bort är att han är psykiskt utmattad. Detta tyder även fler kommentarer i protokollet på, t ex ”att hunden blir lägre, flämtigare, tröttare och svårare att nå. …visar sig bland annat vid påverkan av ljud, oförmåga att förflytta sig vid enklare hinder med mera.”

Ett flertal personer lämnade in yttranden som starkt kritiserar mentaltestet och slutsatserna från det. Beslutet blir ändå att hunden ska avlivas, men en möjlighet att komma in med fler yttranden under en förlängd tid ges. Nu händer något märkligt igen. Jag har hela tiden sagt till Djurens Jurister att man måste veta mer om barnens skador, både för att veta hur allvarliga de är och för att kunna förstå vad som kan ha varit hundens avsikt. Trots upprepade förfrågningar från Djurens Jurister har de inte fått tillgång till foton på skadorna eller mer ingående information om skadornas art och allvar. Men nu, efter att allt i princip är beslutat, får Djurens Jurister tillgång till de foton som finns. Det visar sig också att polisens beslut egentligen verkar vara fattat redan utifrån fotona, då dessa visar på relativt kraftiga bitskador. Frågan blir uppenbar – har mentaltestet bara varit ”ett spel för gallerierna”, d v s det skulle legitimera beslutet om avlivning?

Jag skriver ett nytt yttrande, denna gång efter att ha sett fotona på barnens skador. Det är två frågor som jag vill ta upp. Det ena är att jag som sakkunnig inte kan uttala mig om vad som ska hända med hunden om det grundas på barnens skador. Därför borde detta ha uttryckts klart redan tidigare. Som det nu är handlar det hela om våra värderingar och inte om etologisk kunskap. Jag menar att vi måste inse att stora hundar har en kapacitet att förorsaka mycket allvarliga skador under olyckliga omständigheter. I det aktuella fallet verkar det troligt att det kan ha handlat om jaktbeteende, vilket även styrks av mentaltestet där hunden visade stort jaktintresse. (Intressant att notera är att detta inte var något som nämndes som farligt i protokollet.) Men den avgörande frågan nu är hur vi ser på en hund som en gång har skadat barn och det är en viktig allmän diskussion.

Den andra frågan handlar om hur fallet har handlagts av polisen och där finns det mycket att säga. Hundägaren har aldrig setts tillsammans med hunden, vilket gör att man inte kan bedöma hans förmåga till ansvar och förmåga att hantera sin hund. Detta är en viktig, för att inte säga avgörande, del i lagtexten. Slutsatserna från mentaltestet är märkliga, för att inte säga helt felaktiga. Det verkar som om polisen redan innan testet genomfördes, hade beslutat vad slutsatsen skulle bli och att man därför inte ville ta risken att hundägaren skulle kunnat handha sin hund på ett bra sätt under testet. Dessutom har man inte låtit hundägarens juridiska företrädare, och därmed inte heller de som skrivit yttranden, få tillgång till allt material i tid.

Även om denna hund har bitit barn illa, och även om den avlivas, måste diskussionen om allt som inte går rätt till lyftas upp till ett mycket mer allmänt och omfattande plan.

Viktiga frågor:

Hur långt ska en hundägares ansvar kunna dras? Är det rimligt att man är ansvarig om man lämnat sin hund till en, av allt att döma, ansvarsfull person och denne sedan gör något som man själv inte skulle ha gjort och som man inte kunnat förutse?

Hur ser vi på hundar som har bitit människor, kanske t o m barn, så att kraftiga bitskador har uppstått? Bör de alltid avlivas oavsett varför de bitit, vad det handlar om för motivation och beteende och även om hundägaren sannolikt kan förhindra att det händer igen i framtiden?

Hur ska vi påverka polisens handhavande av dessa fall och hur mentaltesten genomförs? Är det rimligt att inte hundägaren får vara med, om det inte handlar om uppenbart olämpliga personer? Mentaltesterna borde alltid videofilmas så att andra kan ta del av dem efteråt och hundägaren borde få ta med sig en person som stöd eller någon som är duktig på hundars beteende. Givetvis måste hundägarens jurist redan från början få ta del av allt material som polisen grundar sig på.

Hur ska vi få en allmän diskussion runt tillsynslagen och hur den tillämpas? Till stor del ligger problemen i att lagen kan tillämpas så godtyckligt och olika på olika håll i landet. Vi hundägare riskerar att bli helt chanslösa och utan möjlighet till en rättssäker prövning av vår och vår hunds sak när det vill sig illa.

Kommentarer ( 2 )

  • LenaMaria

    Hmmm med insikt att samma människa flyttar sniglar från vägen för att hon känner så för djuren har jag läst artikeln och precis som hon anger kan man inte annat än gissa sig till vad som hänt, hon antyder att skadorna varit ganska omfattande på barnen och alltså inte ”kanske” bara rispor på vaderna. Är det omfattande tuggning i ansiktet, hals? Hur gamla är barnen? Vi har inte heller sett fotona och hela utredningen. Jag vet av egen erfarenhet att hundägare ibland inte inser sin egen eller hundens förmåga och därför heller inte följer de föreläggande de fått i sin hundhållning. Det är en ohygglig tragedi och chock när en stor hund biter och illa skadar en liten hund men när ett barn skadas av en så pass stor hund….. Ja , där tar precis som Kerstin Malm beskriver det, tar nog mångas känslor över. Det är bra att en utomstående instans sköter bedömningen tillsammans med sakkunniga anser jag. Om det är polisen, Jordbruksverket eller Länsstyrelsen som gör det kvittar nog. Men när det är vållande till kroppskada så är det ett brott! det är den drabbade själv eller dess målsman som anger brottet till åtal och det sköts då via anmälan till polisen precis som vid misshandel då man fått skador man inte själv tillfogat sig.
    Vi har bilbesiktning Gud ske lov så ska bilar inte framföras utan bromsar och styrning , begår man trafikbrott blir man av med körkortet och bilen omhändertas enligt trafikbrottslagen om man upprepar sig i samma brott.
    Dessa människor klagar också, de känner till felet och kan bemästra bilen med dess fel , ska bara meka lite till och köpa nya delar, de är på gång,säger de ofta och fortsätter köra med annan lika bristfällig bil med olycka på olycka som följd. För de KAN köra bil. Ofta eller aldrig frångår man sin vana om man inte inser konsekvenserna av det hela . Få personer byter från stor stark hund till italiensk vinthund bara för att de blivit av med en stor hund som visat sig vara för skarp enligt min erfarenhet. Och få motorburna börjar cykla bara för att det blivit av med sin skrotbil. Det finns ju nya lika dåliga på blocket att skaffa gratis eller för 500:- inom parantes eftersom priset inte är det viktigaste. I båda fallen är skrotning av bil och avlivning av hund mer kostsamt än att skänka bort defekta varor . Givetvis finns det underbara hundar för 500:- och schysst reservbilar på blocket eller andra ställen som man kan plocka reservdelar av men det hänger liksom lite ihop tror jag, på vad man värdesätter, känner för som Kerstin Malm säger och vilka risker man är villig att ta.
    Jag vet hur jag skulle agera själv utan anmaning från utomstående och då har jag nästan varje dag en lite tvååring tös tultandes på tomten med gipsas högerhand, som inte kan bada, leka i sandlådan eftersom hon nu den här vara sommaren blivit biten av en Rottweiler. Det är inte mitt barn och det var ingen av mina hundar men det hände inom familjen vilket gör allt väldigt, väldigt svårt. Man vet själv inom sig vad som är rätt och etiskt, moraliskt riktigt. Är man osäker följer man de man litar mest på eller vänder sig till opartisk myndighet, uppfödare, sakkunnig inom området och följer deras rekommendationer .
    Jag är glad att barnen, alla tre har klarat sig för annars har det blivit ett drev utan dess like som alla vi hundvänner skulle få känna av på ett eller annat vis.
    Vi måste se till att säkra miljön där det går för de oskyddade och sårbara och sker det på en hund som har bitit eller en skrotbil så är det nog många som är villiga att betala den premien.
    Har inte tagit ställning för eller emot eftersom jag inte varit med när olyckorna skett eller tagit del av utredningarna i sin helhet och förstår att känslorna är många, det är även mina fast jag försöker vara objektiv och opartisk så gott det går
    Alla har rätt till sina egna känslor och tankar men handlingar styr ch dem får vi stå till svars för och ta konsekvenserna därtill

    • Kerstin

      Till LenaMaria
      Tack för din kommentar! Jag håller med om mycket av det du skriver. Eftersom jag på vissa sätt nog är en ganska känslig natur, känner jag starkt med både hund och ägare men också med barnen och deras föräldrar. Jag har själv barn och kan lätt föreställa mig hur fruktansvärt det skulle vara. Det gäller att trots starka känslor försöka vara så balanserad som möjligt i sina synpunkter.

      När det gäller barnens skador handlar det om bitskador i benen. Detta är absolut illa nog och det går egentligen inte att väga hit eller dit och säga hur illa det är. Redan att som barn bli väldigt skrämd för hundar kan vara en katastrof för människor, med svåra psykiska lidanden hela livet. Detta är också en del av mitt arbete, då jag under årens lopp varit i kontakt med många hundrädda.

      Men vi har ett grundläggande problem som är dåligt uppmärksammat. Hundar är rovdjur, har ofta kraftfulla jaktbeteenden och kan dessutom använda sin styrka (tänder, käkar, kropp, muskler etc) i situationer då de blir aggsressiva. De gör dem lätt farliga för människor, eftersom vi är extremt oskyddade. MEN – detta är inte hundarnas fel! Vi väljer att ha rovdjur som sällskap och vi får ta det fulla ansvaret. För mig känns det etiskt fel att avliva hundar för att de visar sina naturliga beteenden när vi själva alltid på olika sätt har orsakat situationerna. Därmed inte sagt att det inte ibland kan vara nödvändigt för att riskerna blir för stora.

      Jag tycker att du har alldeles rätt i att många hundägare tycks naivt omedvetna om vad deras hund kan förorsaka. Det kan handla om jaktbeteenden, vaktbeteenden, lek som blir våldsam, rädsla som visar sig i aggressivitet, konkurrens hundar emellan mm. Detta kan direkt drabba människor eller andra hundar, men också vara en anledning till att olyckor händer. Det här är nog den allra svåraste frågan att lösa – för hur ska vi få alla människor att vara förutseende, ansvarsfulla och bara skaffa en hund som är lämplig för dem? Samtidigt som vi behandlar hundarna rättvist och respektfullt, d v s inte riktar vår ilska, rädsla eller hat mot dem när något händer.

      I det aktuella fallet känns det som om hundägaren har blivit helt rättslös. Han var inte med då det hela hände, han brukar aldrig släppa sin hund lös och han har inte fått sin lagstadgade möjlighet att visa om han kan hantera sin hund. Om det är jaktbeteenden som är orsak till barnens skador är det visserligen bland det farligare man kan råka ut för med en hund, men samtidigt också förhållandevis lätt att ha under kontroll. En hund som alltid är kopplad och dessutom har munkorg har svårt att jaga och skada någon. Men som jag skrev i mitt andra yttrande, detta är mer en värderingsfråga hur man i ett samhälle vill se på en hund som en gång skadat barn/människor.

      Men vi behöver inse att en 55 kg rottweiler med lätthet skadar människor (inte minst barn) illa och faktiskt även kan döda. Det gäller naturligtvis inte bara rottweiler, utan många större och kraftigare hundar. Men det händer inte särskilt ofta i vårt land med tanke på hur många hundar vi har. Det måste vara mycket större statistisk risk att bli skadad eller dödad i trafiken. Jag är personligen inte för förbud mot vissa raser/rastyper för jag tror att det är en svår och olycklig väg att gå. Men om alternativet kommer att bli ständig hetsjakt mot större hundar, då är frågan vad som är bäst – för hundarnas skull.