Vad är mod? Det är en intressant fråga som jag nog inte funderat på mer än de flesta, men under en resa läste jag boken Modet att skapa av Rollo May. Föga anade jag att denna oansenliga lilla bok skulle ge mig så mycket.
Modet kommer ur medkänslan och kräver en känslighet som inte prioriteras i dagens samhälle. Vi är så påverkade att se bilden av den modige mannen (oftast) som står upp för en viktig sak och slåss utan synbar tanke på egen säkerhet. Rollo May efterlyser ett annat mod, det mod vi människor verkligen behöver. Ett mod som inte visar sig som våld eller har drivkraften att ”vinna” eller utöva makt över andra.
Nej, detta handlar om modet att känna med andra levande varelser. En form av inlevelsemod där vi vågar ta till oss andras känslor och smärta. För det behöver vi träna vår kropp, inte för att få muskler eller bli vältränade, utan för att öva upp vår känslighet för andra. När vi har denna empatiska förmåga och mod nog att stå för den, då kommer världen att utvecklas på ett helt annat sätt.
Mod förutsätter att vi är förankrade i oss själva och har en övertygelse om vad vi tror på. Rollo May menar att man förråder sig själv och det samhälle man lever i om man inte tar sin övertygelse på allvar. Vi behöver alla bidra med det vi känner är rätt och viktigt i det samhälle där vi lever. Feghet grundar sig ofta i att vi inte lyssnar på vår inre röst, utan blir likgiltiga för andras lidande. För det gör ont att ta till sig det lidande som många människor och djur går igenom.
Redan som barn var jag känslig för hur andra mådde, särskilt när djur hade det illa eller verkade lida. Det var därför jag blev vegetarian när jag var 16 år efter att ha sett några filmer om hur ”produktionsdjur” har det under sitt liv och i samband med slakt. Ett beslut som fortfarande står sig efter mer än 30 år. Under mitt liv har jag sedan också blivit alltmer känslig för mänskligt lidande, speciellt när barn behandlas illa eller orättvist.
Plötsligt inser jag något. När jag så lätt får tårar i ögonen, då behöver jag mod för att visa det istället för att försöka dölja det. Det är ingen svaghet att känna starkt med både människor och djur, men det krävs ett stort mod för att stå för det.
Så fint och klokt du skriver. Ja, tänk om fler vågade visa sitt mod att vara känsliga. Jag blev oense ett kort tag med en träningskamrat som tränade sin hund i ett moment där hunden ska gå framför föraren i långsamt tempo. Hunden gjorde rätt, ägaren var irriterad på en annan person och lät ilkskan gå ut över hunden. Hon tragglade flera gånger, vände hunden upp i luften när han gjorde ett litet skutt med ena tassen, skällde ut honom . Jag blev först tydlig och sa ”SLUTA” kompisen gjorde detta. Gick av plan och upp i skogen och pustade ut. Vi pratade om det hela och jag blev så ledsen att tårarna bara kom. Det gick några dagar så hörde hon av sig och nu har vi pratat om det igen. Hon ångrade sig och förstod nog felet hon gjort mot hunden.
Ja, vad det är lätt gjort att bete sig på ett sätt som man egentligen inte vill mot både hundar och människor när man är ur humör. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att jag gjort det många gånger, men en tröst är att jag tror det blir mindre ofta med åren. Kanske att man lär sig något :-) Jag tycker också att det är viktigt att, som du gjorde här, säga ifrån när vi blir vittne till sådant. Inte bara för hundens skull, utan också för att hejda personen innan det blir än mer att ångra efteråt.
Det Ni skriver tycker jag mycket om. En sak till som jag kommer att tänka på, är den att man ökar respekten för sig själv och mår bättre själv inombords när man sagt till och gjort det på ett schysst sätt.