Jag har tidigare berört frågan om hur olika vi kan se på vår maktställning gentemot hunden och nu ska jag återkomma till det. Vi har utan tvekan enorm makt över våra hundar, vi kan i princip behandla dem hur vi vill. Vi kan till och med gå till veterinären och avliva en helt frisk hund utan att någon kan förhindra det. Visst finns det lagar som i viss mån reglerar hur vi får behandla våra djur, men tyvärr är det både svårt att kontrollera hur en enskild hund har det och ofta får det gå alltför långt innan samhället ingriper.
Den bästa vägen till en långsiktig förändring mot mindre maktmissbruk är att öka vår medvetenhet och förmåga till empati. Det finns minst två olika vägar att öka vår medvetenhet och det här inlägget ska handla om den ena. Vi behöver börja se och prata om alla de sätt som maktbehovet gentemot hundar visar sig. Jag menar att det ständigt dyker upp i nya skepnader, ibland till och med som påstådda naturliga eller mjuka alternativ till de mer uppenbart maktfyllda träningsmetoderna.
Att utnyttja sin makt mot någon kan visa sig på tydliga vis, till exempel att med våld eller tvång genomdriva sin vilja. Mot hundar är det också vanligt med olika typer av bestraffningar eller hämndreaktioner från människor då hundarna inte gör som vi vill. Men det finns oändligt många fler, mycket mer subtila vägar där våra maktbehov visar sig. Det gäller att vi börjar se dem och inser vad det i grund och botten handlar om – makt, respektlöshet och att tillgodose våra egna behov utan att ta hänsyn till hundarnas välbefinnande.
Fortsättning följer …..
Det är mycket bra att du belyser vår relation till hundar ur ett maktperspektiv. Det är synnerligen relevant, och vi måste bli medvetna om det.
En annan aspekt har jag funderat över, och det är hur (och om eller när…) vi använder vår hund som statusmarkör.
Se så lydig han är (för det är oftast en hanhund …)! Så bra det går på tävling och utställning! Mitt anseende stiger, jag får allt högre status ju bättre hunden sköter sig och ju fler meriter vi samlar på oss. Eller rättare sagt: JAG samlar på MIG!
Det handlar alltså mest om min prestige, min förmåga, min duglighet.
Det är JAG som är huvudperson, det är MIG det kretsar kring. Hunden är bara (nåja, huvudsakligen) ett medel för att höja min egen status, ett instrument för min självbild.
Medvetet spetsar jag till det och renodlar, jag vet.
Men det vore roligt att läsa dina tankar om det här.
Jag håller återigen med dig helt, just så här tror jag att det kan vara i många fall. Det har jag också skrivit om i flera böcker under årens lopp. Under ytan har vi ofta helt andra behov än vi är medvetna om, som vår hund tillfredsställer på olika sätt. Ibland är det kanske nästan en slump att det var just hundar som blev föremålet för våra behov. Hundar är särskilt ”lämpliga” när det gäller att kunna ge oss vad vi behöver på så många sätt. Förutom alla behov av kärlek, sällskap och att vara behövd, kan hunden få oss att växa i andras ögon (och våra egna) och få den statusfyllda ställning som du pratar om.
Det är bara att gå till sig själv och tänka efter hur man känner sig i olika situationer. Eftersom jag varken ställer ut eller tävlar med hundar, får jag gå till vardagssituationer istället. För nog är det svårt att inte känna sig bättre till mods (och dugligare) när min hund ”uppför sig fint” när vi träffar andra istället för att skälla, göra utfall eller inte vill gå med när den ser någon den vill hälsa på. Tänk om vi hade lättare för att se på våra hundar och medmänniskor med genuin empati och verkligt intresse för hur de mår och vad de känner. Att oftare ta livet med ett leende och, inte minst, vara lite snällare mot oss själva med alla de fel och brister vi har.