Dags att diskutera vår värdegrund?

Dags att diskutera vår värdegrund?

Dags att diskutera vår värdegrund?

Jag har tidigare lovat att återkomma till vad som är viktigare att diskutera än hårda kontra mjuka metoder. Det här inlägget får bli en start, men jag kommer att behöva fler inlägg för att förklara hur jag menar.

Jag tänker att frågan om hur vi behandlar och tränar hundar till största delen beror på våra värderingar. Vi tror ofta att det handlar om att visa vilka metoder eller träningssätt som är effektiva eller har visats vara ”de rätta” enligt inlärningsteorier. Då ska de som tycker annorlunda kunna övertygas och omvändas. Men där tar vi fel och kan hamna i en ond cirkel som tömmer all vår kraft. Vi behöver fokusera på det som är viktigt och som det handlar om.

Att det till så stor del är en fråga om våra värderingar förklarar också att diskussionen blir så känsloladdad och svår att föra på ett konstruktivt sätt. Det här är riktigt känsliga frågor som ofta trampar in på mycket personliga områden. Om det är svårt att förändra människors åsikter inom mer ”vetenskapliga” och ”logiska” ämnen, är det ännu mycket svårare att påverka våra djupt liggande värderingar.

Jag skulle säga att vår syn på hur hundar ska uppfostras är en värderingsfråga som döljs bakom diskussioner om effektiviteten i olika metoder. Det handlar ytterst om hur vi ser på vår relation till hunden och det avgör vårt förhållningssätt. En vanlig och klassisk inställning är att använda den makt vi har i vår relation. Då anser vi att det är självklart att vi som hundägare ska bestämma helt över vår hund. När den inte gör som vi vill, tar vi till olika maktmedel som bestraffning och att tillfoga obehag, för att få den att göra som vi vill. En sådan inställning visar sig även i ett större människa-hund-perspektiv. Då är det givet att människan ska ha oinskränkt makt över hunden som art. Det innebär till exempel att ha rätt att avliva alla individer som inte passar oss – felfärgade, problematiska och de som inte längre är till nytta.

Vi är utan tvekan i en maktställning gentemot hunden, men det avgörande är hur vi ser på detta. Är den en självklarhet som vi har vår fulla rätt att utnyttja eller vill vi hellre betrakta hunden som en levande varelse med egenvärde? ”Maktutövandet” avslöjas ofta genom kommentarer som ”vi måste ju sätta gränser” och ”det får vara någon måtta på daltandet”. Betraktar vi istället hunden som en kännande individ med rätt att bli respektfullt behandlad blir vår maktställning inget positivt, utan vi undviker i det längsta att utnyttja den. Det här är den kärnfråga som är intressant att våga prata om.

Kommentarer ( 8 )

  • Hej Kerstin,
    Tack för bra blogg, bra, tydliga böcker mm.

    Jag tror också att sättet vi tränar (och lever!) med våra hundar, till den största delen, speglar våra värderingar.
    Tack för att du så tydligt visar på att alla människor inte har en borderline personlighetsstörning, dvs att inte alla människor delar upp det i Rätt/fel, hårt/mjukt.

    Jag tror du kommer längre än i diskussionen, ex i kvällsöppet, när du pratar om/tar upp relationen.
    Jag gissar på att nästa ”skikt” blir att fråga oss vad makt egentligen är. Och ansvar.

    ”Makt” på svenska(till skillnad från många andra språk, ex eng) associeras ju ofta till maktmissbruk. Det är förmodligen viktigt för oss att skilja på vad som är makt/ansvar och vad som är mak/maktmissbruk.

    För en del människor är det maktmissbruk att ex ge en hund regler (som verkligen är just regler), för en annan är det maktmissbruk att göra hundar mer beroende av oss än vad som är nödvändigt.

    Det är nog mycket där ”krocken” ligger, att olika människor har olika intention kring, till synes, samma begrepp.

    Att ”Sätta gränser” och ”skapa regler” görs ju också på så brett skilda sätt. Allt från att det egentligen inte handlar om gränser/regler utan ”trick” till att folk rycker, kickar och vänder uppochned på hundarna.
    Kanske kommer vi som hundägare närmre vårt personliga förhållningssätt till det genom att fråga oss själv hur lätt/svårt vi har att sätta gränser för oss själv? Ser vi att struktur skapar tristess eller en möjlighet till större frihet? osv
    Det är nog oftare så, än vi kanske tror, att vårt förhållningssätt till oss själva speglar hur vi är med vår omgivning, inte minst de vi har vårdnaden av (såsom husdjur och barn).
    Under en period vart detta väldigt klart för mig både i relation till mig själv och andra hundägare. Funderade då att hålla någon sådan kurs: Sådan ”herre” sådan hund. Men insåg att det skulle kunna bli allt för jobbigt och att en då kanske skulle behöva (människo)psykologhjälp till hands (ja, jag är seriös, jag nämnde en gång likheterna hund och dennes matte varav matten började kräkas rakt ut, började gå i terapi och hunden slutade göra anfall mot män bara genom mattens resa i sig själv…för att ta ett extremt exempel av många andra av mildare art)

    Diskussionen och utvecklingen skulle komma så mycket längre om vi, som jag ser att du antyder på, slutar dela upp det i ”Mjukt” och ”hårt”. Ingen av oss äger ju panent på vad som egentligen är mjukt eller hårt om en inte diskuterar ytterligheter. Och med den meningen blir det klart för mig att just ytterligheterna är det som just jag (mycket medveten om att det inte är en universiell sanning) tolkar som hårt.

    :)
    Ildiko

  • Karin

    Vad skönt det känns inom mig när jag läser ditt inlägg. Att någon så tydligt, utan ”flumsnack”, lyckas sätta ord på och tydliggöra för mig vad jag egentligen alltid känt men inte hittat ”argumenten” för att förklara vad det egentligen är som är ”grejen”. Det blev en nästan ofattlig mening… men ändå :-)

  • Hej Kerstin!
    Mycket bra inlägg!
    Skönt att det finns folk som förstår oss ”mjuka” hundägare. Jag blir själv ofta klassad som ”en fjollig småhundsägare” och att jag ”borde visa vem som bestämmer” o.dyl.
    Har själv en mild och ganska vek Tibetansk spaniel-tik (omplacering) som jag anser behöva mitt stöd istället för en massa korrigeringar/besträffningar/tillsägelser (ja, allt vad det nu kan kallas för).
    En osäker individ, vars största bekymmer är andra hundar (obs! jag anser det inte vara ett problembeteende).
    Hundar skäller, av många anledningar. Det är deras naturliga sätt i många situationer.
    I hennes fall handlar det ju mycket om osäkerhet + att vaka, varna och få bort ”hotet”, vilket faktiskt är rasens ursprungliga jobb. Självklart är det ju individuellt vad som anses vara ett hot och eftersom hon är lite osäker så genererar ju det i att fler hundar och fler situationer anses vara hot/hotfulla.
    Jag håller inte på att bestraffa henne för det för då är jag ganska säker på att vår relation skulle bli väldigt lidande, utan kör hellre på positiv förstärkning.
    Och ja, jag anser henne vara lika mycket värd som en mor anser sitt barn vara.
    Hon har faktiskt också rättigheter och ska inte behöva bli utsatt för några ”övergrepp”, vilket många av våra metoder faktiskt är.
    Jag tror säkert att jag gör en massa fel och att jag säkert skulle kunna göra saker ännu bättre, men det viktigaste för mig är att hon får/har förtroende för mig och att hon är frisk.
    Tyvärr har vi haft lite bekymmer med henne gällande hälsa/fysik och om man sätter sådant i relation till att hon skäller så känns skällandet ganska irrelevant.
    Dock vill jag ju att hon ska må bra och jag förstår ju att hon reagerar av en anledning och inte mår bra av den saken. Därför känns det viktigt för mig att försöka få henne att istället ha fokus på mig och belöning, vilket då också dämpar både stressen och osäkerheten.
    För övrigt är hon en underbar (och bortskämd) hund! Hon sover i sängen, myser i soffan, får ibland godis från bordet, hon får t.o.m. även ibland bestämma vilket håll vi ska gå när vi är ute. =) Och till alla dem som säger sig veta att hundarna ”tar över” hemma och ska ”dominera” då vill jag bara säga: – Bullshit!
    Det finns inga som helst sådan tendenser.
    Så jag är stolt över att tillhöra skaran av ”fjolliga småhundsägare”!

  • Du har rätt, Kerstin, värderingar ställer till det för oss eftersom de oftast faller utanför tydliga kategorier som rätt eller fel. Värderingar är inlärda, delvis ärvda, och sällan något man själv ifråggasätter. Men värderingar har också en historia, och följer man den filosofiska debatten så har människan alltid definierats i motsats till djuren. Allt som tycktes problematiskt med människan delegerades till det djuriska, som skulle tuktas, helst utrotas helt (det är ingen slump att kvinnan länge betraktats som mera djurisk än mannen; kvinnor fick inte rösta för att de, precis som djuren, var slavar under sin fysiska natur och saknade logiskt tänkande).
    Än idag betraktas alla djur som ting, i bästa fall ses de som kära ägodelar som vi är måna om (eller utrotningshotade arter som ska värnas); och i värsta fall som mat som produceras enligt rationellt industriella metoder. Men de är helt och hållet beroende av vår goodwill, och kan enkelt bytas ut mot andra, bättre exemplar, eller avlivas för att de inte längre passar in i vår livsstil.
    Hundar är speciellt utsatta. Å ena sidan är de våra familjemedlemmar, å andra sidan vet vi att de är nära besläktade med vargen, så risken finns att rovdjuret visar sig när vi minst anar. Så det är säkrast att vilddjuret hålls i schack – ni har väl hört att hunden ALLTID ska äta efter familjen så att den inte tar över. Det finns en uppsjö av liknande skrönor som hundägare får höra än idag, fast forskningen visar att det är just skrönor som saknar verklighetsanknytning.
    Värderingar sitter djupt, och är enträgna som en trosbekännelse som blundar för fakta. Jag höll för en tid sen en föreläsning i Karlstad för hundintresserade ungdomar, och slogs av hur starkt varghatet var, och hur detta präglade människors förståelse av vad en hund är och hur den ska fostras, och hur lite argument bet på deras verklighetsuppfattning. Det finns dock hopp.
    Filosofin ifrågasätter idag gamla fördomar (läs t ex Jacques Derridas The Animal That Therefore I Am), etiken tillämpas alltmer på djurfrågor, så våra värderingar kommer att ändras i takt med att fler och fler människor ser djuret inte bara som en representant för en art utan för den individ det är, med allt det innebär.

    • Kerstin

      Hej Claudia! Vi sågs för några veckor sedan på ett föredrag som du bett mig att hålla. När jag nu läser din kommentar inser jag att jag gärna vill höra på en föreläsning som du håller :-) Dina tankar är spännande och jag vet ju också att du arbetar med detta område och är väl insatt i frågorna. Visst ändras värderingar, visst är filosofin på gång att ifrågasätta mycket och visst finns det ljuspunkter. Det som ibland kan kännas lite dystert är att det verkar som om vi människor går i cirklar. Det går framåt på vissa sätt men samtidigt går det bakåt på andra. Att se individen, som du skriver om i sista stycket, är ju den helt avgörande frågan om vi ska behandla alla djur (och människor) på ett empatiskt och respektfullt sätt. Men jag vet också att det inte är helt ovanligt att forskare och andra som studerar hur vi behandlat djur genom tiderna, hävdar att det rent juridiskt är sämre nu än för t ex 150 år sedan. Brott mot djur som människor straffades för då, ger inget straff idag. En tolkning som gjorts är att det kan bero på sämre empatisk förmåga med djur nu än då, eftersom våra lagar behöver ha sin grund i människors känsla för vad som är rätt och fel. Jag menar inte att detta är hela sanningen, men jag är rädd för att det ligger något i det, för vår livsstil idag befrämjar inte särskilt mycket empati med varken djur eller barn. Trots att jag inser att denna kommentar egentligen kräver mer förklaring slutar jag här. Jag tror att framtida inlägg, och en kommande bok, kommer att förklara mitt sätt att se på det här lite mer ingående.

  • Britt

    Hej

    Mkt. intressant o hoppas på fortsättning snart =)
    Intressant detta med värderingar och makt. Makt tycker jag flitigt utövas kamouflerat till ”hundspråk”. ”Hundmänniskor” som påstår att hundarna gör si och hundarna gör så mot varandra för att få den ene att upphöra med något. Nyligen varit i diskussion med ”kunnig” som ansåg att vända ryggen mot busig valp (vanligt valbus) var mkt lugnande och effektivt, en tydlig lugnande signal. För så gör hundar mot varandra, det har denna person sett upprepade ggr.
    Själv har jag i oräkneliga timmar studerat mina hundar genom åren när de umgåtts i flock och jag på avstånd. Aldrig har jag sett denna ”lugnande signal”. För många år sedan provade jag för att se vad jag skulle få för svar från hundarna. Jag provade flera ggr. och fick samma resultat. Hunden/hundarna strök öronen bakåt, fick lägre kroppshållning, sänkt svans. När jag satt på huk började de att klättra på mig, för att nå mitt ansikte och slicka. När jag stod upp gjorde de allt för att ställa sig framför mig och söka kontakt. Inte på något sätt upplevde jag att hundarna blev lugna, snarare förtvivlade över mitt sätt att kommunicera med dem. Det tycker jag är en typ av makt/maktmissbruk.
    Varför går inte etologi och sk. hundcoacher, tränare, hundpratare o allt vad de kallar sig för hand i hand med etologin. Det har jag ofta undrat över.

    MVH Britt

    • Kerstin

      Tack för din intressanta kommentar! Jag håller alldeles med dig – inom hundvärlden finns det många teorier och knep som i grund och botten mest handlar om att visa vem som bestämmer. När man har börjat se igenom detta, ser man också lättare hundarnas osäkerhet och hur dåligt de ofta mår av den behandling de får. På många sätt är det säkert enklare och mindre jobbigt att inte ha genomskådat grundtanken i den traditionella synen på människans och hundens relation.

      Jag kommer snart att göra inlägg om hur jag ser på maktfrågan när det gäller människor och hundar, så din förhoppning ska införlivas :-)

    • Kerstin

      Hej Britt! Fortsättningen kom väl inte direkt så snart, men nu är den i alla fall utlagd :-) Fortsättning följer i morgon och sedan hoppas vi att det kan bli lite diskussion. Som du kommer att se i fortsättningen, är jag helt inne på samma linje som du när det gäller maktmissbruk på alla möjliga sätt mot våra hundar. Just det tror jag är något av det viktigaste, att få upp ögonen på så många som möjligt för hur olika sätt som maktutövande mot hundar kan visa sig på. Det tar tid, men vi hoppas på en successivt ökande medvetenhet och förändring i rätt riktning. Många hälsningar Kerstin