Att få känna med djur även när människor lider

Att få känna med djur även när människor lider

Att få känna med djur även när människor lider

Jag läser i Aftonbladet en mycket viktig och aktuell artikel, men den är tung att ta till sig. Många gånger under åren med krig i Syrien och Irak har jag tänkt på djuren i dessa länder. Människorna har det obeskrivligt svårt och lidandet är enormt, vilket vi får höra en hel del om. Men när det är krig och människor svälter, lemlästas och dödas är det minst lika svårt för djuren i landet. Många djur är instängda i burar, på djurparker eller i hus, oftast helt beroende av att människor ger dem mat. Det kan innebära en utsatthet som nästan blir ännu större än människornas, om det nu är möjligt. Fast om det hör vi sällan någonting.

Men får vi säga detta, får vi prata om det eller är det många som reagerar med upprördhet när vi nämner djurs lidande när människor lider? Om det handlar artikeln i Aftonbladet. En reporter har varit i Mosul och där inte bara sett människornas ofattbara lidande, utan också djurens. På Mosuls zoo har alla djur utom två dött, de har svultit ihjäl, ätits upp av något annat djur eller dödats i flygattacker. Djurrättsorganisationen Four Paws försöker med hjälp av en veterinär från Österrike rädda lejonet Simba och björnen Rasha som överlevt. Men frågan som ställs är om det är rätt, kan vi ge djur mat och medicin när människor, inte minst barn, svälter och inte får någon vård?

Reportern har svårt med sina känslor och hur han ska se på saken. Å ena sidan känner han upprördhet över att resurser läggs på dessa två djur när ingen hjälper de utsvultna barnen på Mosuls marknad. Men samtidigt känner han att det inte är så enkelt för situationen är absurd, tragisk och meningslös. Han tar också hjälp av den franska författaren Émile Zola som i romanen ”Den stora gruvstrejken” beskriver hur gruvhästen irrar runt efter att gruvan rasat in, blind och förvirrad går den en säker död till mötes. Denna skildring är så gripande att den etsar sig fast i minnet mer än det faktum att många människor dör en fasanfull död när gruvan rasar. Artikelförfattaren skriver att Émile Zola förstod något om människor och empati genom att visa att djur kan öppna ögonen på oss.

Just där berör vi kärnpunkten i det hela och för mig är frågan mycket större än djurs lidande kontra människors. Det finns, tack och lov, människor runt hela jorden som känner starkt med djur och vill göra allt de kan för dem. Dessa människor är vårt hopp. Det får inte vara människor eller djur, det måste vara människor och andra djur som vi känner med och visar omsorg om. Vi kan inte separera levande varelser från varandra – om vi ska känna empati och visa alla människor omsorg måste vi göra detsamma med djur. Annars försöker vi att selektivt avtrubba oss för att inte känna våra empatiska känslor för djur. Resultatet blir även ett allt större distanserande från att känna med alla människor. Jag är övertygad om att de allra flesta som känner stark känslomässig empati för djur också har den förmågan när det gäller människor.

Det finns också ett annat skäl, men det är mer intellektuellt och därför lite farligt då många säkert vill argumentera mot det. Vi har ett enormt ansvar gentemot djur som vi håller i fångenskap just för att vi begränsar dem, liksom för vilda djur som vi förstör livsförhållanden för. Om vi tar oss dessa rättigheter måste vi göra allt vi förmår för att ge dem ett värdigt liv utan lidande under alla förhållanden. Vi har en skyldighet, precis som vi har gentemot våra barn, att se till deras bästa även när vi själva har det mycket svårt.

I min kommande bok är ett av mina huvudbudskap just det som denna artikel handlar om – djuren är vår största möjlighet att hitta tillbaka till den förlorade känslomässiga empatin.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Bapev/den-osannolika-historien-om-lejonet-i-mosul-oppnar-vara-ogon

Inga kommentarer

Kommentarer är stängda.