Vi måste reagera!

En fascinerande fågel

Jag har länge varit medlem i Naturskyddsföreningen och många gånger har jag blivit upprörd när jag läst i Sveriges Natur. Men denna gång vill inte känslorna släppa taget. Jag blev först ledsen och riktigt illa berörd, sedan kom ilskan och nu har jag hamnat i ett tillstånd av förvånad bestörtning.

Det hela handlar om synen och jakten på rovdjur. I årets första nummer av Sveriges Natur får jag en obehagligt tydlig bild av hur besinningslöst hatet mot rovdjur är hos många jägare. Men vad som är ännu obehagligare är att jägarna uppenbart har flyttat fram sina positioner långt mer än vad jag tror att de flesta är medvetna om. Ett av de värsta exemplen på det är den så kallade rovdjurskampanjen. Jag passade på att fråga mina goda vänner, som jag ändå tror är relativt insatta i djur- och naturfrågor, men flertalet kände inte till rovdjurskampanjen. De kunde knappt inte heller tro det jag berättade.

Rovdjurskampanjen är en tävling där alla jägare har chansen att vinna äran att bli ”Årets viltvårdare” genom att skjuta så många ”rovdjur” som möjligt. Till rovdjuren räknas då alla möjliga djur, t ex nötskrikan som ibland tar småfågelägg. En skjuten nötskrika ger 15 poäng och en rödräv ligger i toppen med 120 poäng. Den som vann 2016 hade samlat ihop 10470 poäng och man kan med förfäran tänka sig hur många döda djur det blir. Detta har pågått i femton år och är helt obegripligt i ett civiliserat land. En anledning är troligen att de flesta medborgare inte vet om det.

Som biolog måste jag stanna upp vid jägarnas argumentation, då den saknar saklig förankring i sitt prat om biologisk mångfald och predatortryck. Det visas också tydligt med många exempel i artikeln i Sveriges Natur. Alla djur, utom de som förts hit av jägare och pälsdjursuppfödare, har en naturlig plats i vår fauna. Det fanns en balans som nu är rubbad av många orsaker, t ex jord- och skogsbruket, naturförstöring och klimatförändringar. Men när jägarna kallar sig viltvårdare och skjuter djur efter sitt godtycke, bidrar de i högsta grad till en obalans. Det är hög tid att sluta hyckla och istället kalla saker vid deras rätta namn. Jakt är ett nöje och jägarna har för länge fått ”sköta om” naturen efter sina egna privata intressen.

Det som ändå är värst är bristen på empati. Jag mår dåligt när jag tänker på alla dessa djur som dör fullständigt i onödan. Många av dem lever med andra som blir ensamma och som saknar sin döda partner eller förälder. Om man därtill lägger lidandet hos alla djur som blir skadeskjutna, är det plågsamt att tänka på. Det håller inte längre att se djur som känslolösa objekt. Forskningen har idag visat hur stor förmåga till sorg och saknad många djurarter har. I samma nummer av Sveriges Natur som artikeln om rovdjurskampanjen, finns ett reportage om korpar. Forskarvärlden är överens om att kråkfåglar hör till de mest intelligenta av alla studerade djur. Kråkfåglar som utan några betänkligheter skjuts överallt som ”skadedjur”.

Jag har under åren fått kontakt med många människor som mår väldigt dåligt av att veta hur djur behandlas överallt utan att de kan förhindra eller påverka det. Att känna stark empati är grunden för all samvaro och där ligger i förlängningen människans chans till överlevnad. Det farligaste i vårt samhälle är den avtrubbning av empati som sker överallt, bland annat genom felaktig argumentation och att objektifiera och förneka. Det är inte alla de som känner med djur som är överkänsliga, det är de som inte känner empati som är vår tids största fara.

I boken ”Tänk om jag kunde lyssna” skriver jag om behovet av empati och ett mer modernt synsätt på vår relation till djur.     http://kmalm.se/produkt/tank-om-jag-kunde-lyssna/