Vi behöver varandra

Vi behöver varandra

HOLLY TAR EMOT TÅGRESENÄRERNA

Jag känner mig ofta så glad efter små korta kontakter med någon jag råkar träffa när jag är ute. Det kan handla om att växla några ord om väder eller vägen, ibland kanske om Holly när hon är med. Andra gånger kan det vara att någon vinkar åt mig eller att jag ler mot någon och vi får kontakt genom att hälsningen genast besvaras av den andre. Jag har många gånger tänkt på att sådana snabba oväntade kontakter ger mig en speciell glädje som kan sitta i hela dagen. Men jag vet också att jag inte alltid känner så, ibland vill jag bara smyga undan och inte synas eller behöva heja på någon. Det är när jag inte känner mig i form, kanske trött, eller när jag känner mig värdelös på något sätt eller inte tillräckligt snyggt klädd eller fräsch i håret. Jag skäms helt enkelt för mig själv, vilket gör att jag mår dåligt vid tanke på social kontakt.

Det faktum att jag känner på dessa olika sätt, och vet att andra jag pratat med känner likadant, gjorde att jag reagerade på ett program jag hörde på radion. Det var ett avsnitt i serien ”Jobba, sov, dö” som jag lyssnat på några gånger och tycker är intressant. Den här gången handlade det om att robotar tar över många arbeten. Människor som blivit av med sina arbeten berättade om vad de i sina jobb hade kunnat göra som en maskin inte kan. De hade skapat trygghet, hjälpt tillrätta, förklarat för någon som inte förstått svenska, tröstat ensamma barn och ibland bidragit till skratt eller en känsla av gemenskap. Så långt var allt frid och fröjd, jag höll alldeles med om det de sa.

Men sedan kom en filosof och det han sa fick mig att tänka att det här är en av de största farorna vi står inför idag. Han menade att det inte var något konstigt i att robotarna tar över arbeten och att det är ett steg i utvecklingen precis som alla andra steg som varit innan. I en framtida värld som han tyckte var bra skulle vi inte behöva ha personlig kontakt med någon för att handla, resa eller göra någon av våra vardagliga aktiviteter. Vi skulle alltid kunna välja när, om och med vem vi ville vara sociala och umgås. Det var detta som fick mig att reagera, för han ansåg att det bara var en fördel om vi så långt möjligt slapp samverka med främmande människor och välja vilka vi ville ha kontakt med.

Jag tror att det väldigt ofta handlar om att vi mår psykiskt dåligt eller skäms för oss själva när vi undviker kontakt med andra människor. Jag har också en stark känsla av att olika typer av sociala fobier ökar. Det bästa är då inte att minska alla våra kontakter med människor vi inte känner, utan tvärtom upptäcka att vi delar så mycket av känslor och gemenskap. Förutom att vi missar chansen till glädje och en känsla av samhörighet och trygghet, är risken stor att vi blir allt mindre sociala. I värsta fall blir vi mer självupptagna och sämre i vår empatiska förståelse för andra, samtidigt som vår rädsla för andra människor ökar.

Nej, vi ska vara väldigt tacksamma för alla konduktörer, bussförare, expediter, servitriser och brevbärare vi möter. Vi behöver övervinna vårt motstånd mot social kontakt och inte ge efter för det. Det handlar om social träning, att acceptera sig själv som man är och en möjlighet att få känna samhörighet med andra.

Kommentarer ( 2 )

  • Gunilla

    Tänk på de som aldrig blir valda, de som är väldigt ensamma p g a psykisk sjukdom eller något annat. För dem kan de där små vardagliga kontakterna kan betyda väldigt mycket för att inte isoleringen ska kännas helt kompakt. Men sådana människor finns väl inte i den där filosofens helt igenom teoretiskta föreställningsvärld. I den verkliga världen finns de.

    • Kerstin Malm

      Vilken viktig och bra tanke! Den aspekten hade jag missat i mitt inlägg, tack för den!