Maktens olika skepnader

Maktens olika skepnader

Maktens olika skepnader

Fortsättning från föregående ….

Att älska någon väldigt mycket är i sig inget fel, tvärtom är det jättefint med djup äkta kärlek. Men vår kärlek för våra hundar är långt ifrån alltid okomplicerad. Under årens lopp har jag träffat ganska många hundägare som haft problem som bottnat i deras känslomässiga beroende av sin hund. När vi blir beroende av att någon, hund eller människa, ska visa oss sin kärlek, leder det inte sällan till en slags ”äganderelation”. Vi vill (omedvetet) hålla kvar den andre, inskränka den andres frihet att t ex visa kärlek till andra. Den andres kärlek och uppmärksamhet ska vara exklusivt för mig, därför måste jag bevaka och styra min hund. I grunden är det här också en fråga om makt, om än i lite annan skepnad.

Något som ligger nära kontrollen av en hunds kärlek, är andra typer av psykiskt maktutövande. Den klassiska metoden är att nonchalera hunden som inte gör som vi vill, t ex genom att vända den ryggen eller inte titta på den eller prata med den. Om hunden blir orolig och söker kontakt med oss, gäller då att inte på något sätt besvara detta och se hunden. När den sedan ”gör rätt” får den vår uppmärksamhet igen. I hundvärlden finns olika varianter, vissa mer kopplade till inlärnings- och förstärkningsteori, medan andra mer utgår från hundägaren som den enväldige ledaren. Det går också att se en variant som mer handlar om ett hämndbehov – ”nu när du varit så dum, ska du inte tro att jag bryr mig om dig!”.

Det behöver inte vara något fel med att klickerträna sin hund. Klickern kan vara en effektiv metod att träna in vissa detaljer, t ex för tävlande. Den kan också vara ett bra hjälpmedel för att träna bort problematiska beteenden hos hunden, istället för att använda straff och våldsamma metoder. Men det är mycket lätt att missbruka en klicker och börja styra hundens beteende alltför ofta och robotsmässigt. När jag börjar använda klickern rutinmässigt i vardagen för att få min hund att titta på mig, stanna, vara tyst, gå precis intill mig, ligga stilla osv, kan det vara dags att fundera över vad mina motiv och behov egentligen är.

Det här var några exempel, det finns åtskilliga fler och det kommer ständigt nya varianter på temat. Den viktigaste lärdomen av det är att maktbehovet är stort hos många människor, också hos dem där man kanske inte förväntar sig det. Den viktigaste frågan är hur hunden mår i dessa lägen och hur stor betydelse man tillmäter hundens olika behov.

Kommentarer ( 3 )

  • Kerstin – här har du publicerat ännu ett mycket tänkvärt inlägg. Jag instämmer, och håller med dig i nästan allt.

    Men jag är tveksam till din utgångspunkt: att kärlek till våra hundar och känslomässigt beroende av dem måste leda till en ”äganderelation”, att jag måste bevaka och styra min hund.

    Visst är det oerhört vanligt att på detta sätt utöva makt – det ger du många exempel på, och jag skulle kunna fylla på med ytterligare fall.

    Men jag tror inte att det egentligen bottnar i genuin och äkta kärlek till hundarna, utan i helt andra bevekelsegrunder.

    För att gå till mig själv: jag älskar min hund (och har älskat honom som nu är borta) och är mycket känslomässigt beroende av honom. Men hur jag än rannsakar mig kan jag inte finna att jag har eller har haft någon ambition att på något sätt utöva makt mot honom eller mot min gamle hund – eller för den delen om jag har någon hund som gäst under en tid :-)))

    En sammanfattning: visst finns det maktbehov gentemot hundar. Men det bottnar inte i äkta kärlek!

    Tror jag …

    • Kerstin

      Det är bra när jag får kommentarer på mina inlägg, för då inser jag att jag måste förtydliga mig. När jag läser din kommentar tror jag att vi är alldeles överens, men jag har nog uttryckt mig otydligt.

      Jag är också övertygad om att det finns äkta kärlek mellan människor och hundar, men jag har varit otydligt med att det egentligen inte är den som jag diskuterar i inlägget. Tyvärr tror jag att känslorna gentemot våra hundar ganska ofta kompliceras av andra behov än behovet av äkta och jämlik kärlek mellan två parter. Kärleken till våra hundar är säkerligen sammansatt av många känslor och behov. Detta gäller ju för övrigt även för kärlek mellan människor och t ex kärlek mellan föräldrar och barn. I relationer till hundar är det bara så mycket enklare att få utlopp för de maktbehov som ofta finns i nära relationer. Samma risk är uppenbar i föräldra-barn-relationen. Men därmed inte sagt att kärleken till en hund måste leda till en relation där ägaren vill styra och bevaka den. Precis som du påpekar är det ju då inte heller någon äkta kärlek.

      Hoppas att jag varit lite tydligare nu :-)

  • Ildiko

    Så skönt med en bredare syn!