Tickan lyssnade, men lyssnade jag på henne?
Det är nu ett halvår sedan jag var klar med ”Tänk om jag kunde lyssna”. Under den tiden har jag bara blivit alltmer förvissad om att lyssnandet är nyckeln till det mesta. Ja, faktiskt till och med det som avgör våra möjligheter till lycka och utveckling. Jag ser att betydelsen av att lyssna dyker upp överallt, betonat av många människor i olika sammanhang.
Något av det finaste vi kan uppleva är att i stunden känna att vi på djupet delar något med någon annan. Så sorgligt det är, när jag efter samvaro med en annan människa inser att jag mest var frånvarande och tänkte på annat. Det ger en känsla av tomhet och ensamhet som är smärtsam. Eller när jag känner att jag inte varit så där nyfiken som jag vill vara, utan istället försvarade mina egna ”sanningar” av rädsla för att de annars skulle raseras.
Vi behöver ständigt jobba med vår nästan automatiska tendens att värdera, bedöma och tala om vad vi själva anser. För det är i det närvarande och empatiska samtalet som möjligheterna finns. När vi lyssnar med öppenhet utan att värdera eller döma, bara låter det sagda få sjunka in precis som det sägs. Då finns vi till för en annan individ och det ger en stark känsla av att leva med kärlek och omsorg, vi känner att vi lever på riktigt. Att finnas där och genom det få uppleva den känsla av gemenskap och samhörighet som bara lyssnandet kan ge.
För att kunna lyssna till någon annan krävs att vi först lyssnar inåt för att se och förstå vad som pågår i vårt inre. Det är lätt att hoppa över detta, jag har själv försökt komma undan det i många år. Visst har jag tänkt att jag har arbetat med mig själv, men det är först på senare år som jag på allvar och med verklig vilja har börjat denna process. Det är inte precis någon quick fix och det är kanske därför vi gärna undviker det, dessutom kan det vara ganska jobbigt. Men det är inte bara den viktigaste vägen vi har att gå, det ger mångfalt tillbaka när vi vågar börja den vandringen.
Att kunna älska någon annan med dennes brister handlar om att inse att vi alla bär på skavanker från vår uppväxt och tidigare erfarenheter. En stor del i arbetet jag gör med mig själv handlar om att känna att det som hänt mig inte längre behöver påverka mig och att jag är bra som jag är, utan att jämt prestera. Att vara tillåtande och försonas med det som varit, är tillvägagångssättet för att se vad som verkligen betyder något och inte fastna i alla dessa dagliga små förtretligheter. En sann inre styrka bygger på att vi blir medvetna om vår sårbarhet och är så starka att vi vågar visa denna svaghet för andra. På så sätt kan vår svaghet också bli vår styrka. Det tar tid att komma dit, men den frihet det leder till är avgörande – friheten att välja kärlek och glädje framför rädsla och bitterhet.
Jag känner ofta att jag behöver dra mig undan, gärna tillsammans med Holly, för att hämta tillbaka mig själv. Vi lever i en tid av aktivitet, konsumtion och ytlighet, vilket medför att vi alltmer springer ifrån det som är livsviktigt för oss. Tempot och allt vi ständigt översköljs med, riskerar att göra oss kalla ur ett känsloperspektiv. Vi hinner eller kan inte längre känna så mycket eller vi tappar bort att känna in andra och förstå vad vårt handlande leder till för dem. När vi är tillsammans med djur kan vi komma bort från detta och istället få kontakt med något djupare inom oss. Vi mår bra av det och jag tror att det idag är det bästa sättet att komma tillbaka till ett känslomässigt hållbart samhälle.
Många frågar hur de ska lyssna på sin hund, men det finns ingen givet svar på det. Jag vet att vi behöver våga möta oss själva och våra känslor. Hur vi sedan ska lyssna till och förstå vår hund bättre, är något vi får prova oss fram till. Men det handlar om att ta sig tid, ha tålamod och lyssna med öppenhet, empati och intresse för vad hunden känner och vill. Vi behöver aktivt arbeta med att släppa förutfattade meningar, ”kunskap” och ”sanningar” som vi alltid tagit för givet. Vi behöver träna oss att särskilja hundens känslor och behov från våra egna. Vi behöver en önskan att förstå och en vilja att acceptera andra levande varelsers rätt att äga sina liv och känslor. Det finns metoder och övningar att använda, men arbetet måste göras individuellt av var och en. Men belöningen är långt större än vi kan ana.
Ju trognare du lyssnar till din inre röst, desto bättre hör du vad som pågår i yttervärlden
(Dag Hammarskjöld)
Inga kommentarer