Som svar på en kommentar på mitt förra blogginlägg blev det ett nytt inlägg om ledarskap
Att definiera ledarskap och ledare på ett för alla entydigt sätt går inte. Det är överhuvudtaget svårt att hitta en enda övergripande definition, och om den fanns skulle många säkerligen ändå ha sin egen uppfattning om vad det är. Men ett par definitioner som används är följande:
- Ledarskap är ur ett organisatoriskt synsätt ett speciellt beteende som människor utövar i avsikt att påverka andras tänkande, inställning och uppförande (Wikipedia).
- Ledarskap handlar om att få alla medarbetare att med beslutsamhet och entusiasm sträva mot samma mål (organisationen Ledarna).
- Ledaren är en person som kan komma in och förstå andra människor och få dem att höja sig och prestera mer än vad de har gjort tidigare (Brian Tracys).
Om vi går mer specifikt till hundvärlden kan man i Lars Fälts bok ”Hundens språk och flockliv” läsa följande definition av ledarskap: ”Med ledarskap menar man att någon kontrollerar, styr och riktar andras beteenden och tar initiativ till aktiviteter”.
Det som framgår av alla dessa definitioner är att ledarskapet ytterst är till för ledarens behov. Företaget eller organisationen ska uppnå bättre resultat genom att höja medarbetarnas prestation och entusiasm. Mål och uppförande ska vara i ledarens linje. Ibland kan ledarskapstänkande ta med individens möjlighet till självförverkligande som en viktig del. Men det kan vara svårt att omsätta till relationen hund-människa. Därför blir ledarskapet där enbart ett uttryck för människans behov av kontroll. I praktiken är det dominansen i ny skepnad. Från att det tidigare uttryckligen sades ”du måste bestraffa din hund” har det gått över stadiet ”du måste vara mer dominant” till att det nu heter ”du måste förbättra ditt ledarskap”.
Begreppet ledarskap i hundvärlden är så ingrott av tidigare synsätt att det är svårt att skapa ett nytt synsätt. Därför gör det större skada än nytta. Detta förklaras mycket bra i boken ”Hundars och vargars beteende, myter och fakta” av Freddy Worm Christiansen. Han skriver om vargflocken att ledaren vanligen är det ursprungliga paret (alltså föräldraparet). Ledaren tar viktiga initiativ och får ofta de andra med sig. Men han betonar att det mesta vi människor lägger i begreppet ledarskap gentemot en hund, inte finns i det som ledarvargen gör.
Exempel är att ledarvargen inte:
- tillrättavisar, undervisar och belönar
- ger order
- sätter gränser eller ställer krav
- utfärdar restriktioner eller regler
- tvingar någon att vara kvar i flocken eller att följa med
- styr jakten
- generellt får företräde till resurser
För mig är ledarskap ett begrepp som inte är relevant i en relation mellan två olika arter, där vi som människor har tagit på oss rollen att ta hand om och ge hunden vad den behöver. På många sätt liknar den relationen mest en förälder-barnrelation, även om vi inte ska dra den liknelsen för långt. Men på motsvarande sätt är både barn och hundar beroende av oss för sin överlevnad och vi ska i första hand se till deras behov och deras bästa. Skälet är helt enkelt att vi har tagit på oss detta ansvar.
Hej!
Intressant inlägg, det här med ledarskap och vad det betyder i relationen hund-människa är väldigt intressant tycker jag. Jag tolkar det som att du finner det irrelevant att prata om ledarskap mellan olika arter, i detta fall hund och människa och du liknar relationen med den som finns mellan barn och förälder. Jag håller med dig i det men undrar samtidigt om inte föräldern är en slags ledare för sina barn? Vad tänker du om det? Eller är det kanske bättre att se sig som en lärare till sin hund? Den definitionen har jag någon gång läst och tyckte verkade relevant.
Hej!
Tack för ditt inlägg, kul med respons! Ledsen att mitt svar har dröjt så länge, men jag har inte skrivit på min blogg på ett tag då det blev för mycket att göra ;-)
Det är nog själva orden ledarskap och ledare som jag känner så lätt blir fel. Man har gett det så stor betydelse, tolkat och gjort upp hur en ledare ska vara och hur ett ledarskap ska utövas. Det gör att det både blivit väldigt intellektualiserat och dessutom ger det utrymme för massor av tolkningar som grundas i våra värderingar. Jag ser också en risk i det förenklade och förytligade synsätt som ledarskapstänkandet ofta medför.
Visst kan man tänka i form av ”ledarskap”, t ex mellan förälder och barn. Men varför ska vi göra det? Om vi är tillsammans mycket med våra barn och har en god empatisk förmåga, så tror jag att den relation som skapas kommer att innehålla så mycket mer. Vi kommer att se, förstå och bekräfta varandra, först mest barnet av föräldern, men med tiden en ömsesidig bekräftelse och förståelse. Vi kommer att lära av varandra – på samma sätt är det mest först barnet som lär, men med tiden åt båda hållen. Vi kommer att utveckla en ömsesidig kärlek, förståelse och respekt.
Jag känner för min del inget behov av något annat sätt att se på hund-människa-relationen heller. Jag tror att det finns stora möjligheter för en bättre relation om man tänker i termer av ömsesidig kärlek-förståelse-respekt istället för begrepp som ledarskap eller lärarroll.