>
Torsdagen den 30:e september skrev jag ett inlägg om att Djurskyddsmyndigheten lades ned. Redan då hade jag en mening i tankarna och denna blir nu starten på detta blogginlägg.
För dig som inte läst första inlägget.
Om du lever med ett djur kan du vara den som bäst ser hur det mår, men du är samtidigt den som inte kan se hur det mår bortom er relation.
Många som har djur, liksom många föräldrar, anser att de är de bästa på att kunna se hur deras djur, eller barn, mår. På vissa sätt är det helt riktigt. Att känna någon och leva nära är en viktig del i att få en inblick i hur denna individ har det och känner sig. Men det finns en inbyggd svårighet också – när vi har en relation till någon är vi mer eller mindre förblindade av vårt känslomässiga förhållande. Nu tänker jag på alla de djur som lever i nära relationer till oss, för det är då det kan vara svårare att inse våra begränsningar. När ekonomiska intressen står i centrum för djurhållningen är det ju mer uppenbart att förmågan att bedöma djurens välfärd kan vara dålig.
Det är lättare att se denna svårighet när vi pratar om människor. Det är svårt att vara samtalsterapeut till sin partner eller sina barn – vi står dem alldeles för nära känslomässigt. Barn kan leva under förfärliga förhållanden med sina föräldrar – ändå försvarar de dem och vill absolut inte lämna ut dem. Våra husdjur är lika utelämnade till oss som våra barn och de kan inte ens, om de skulle vilja, tala om det. Därför är lagstiftning och andra människors bedömning en oundviklig del för att våra husdjur ska få ett så bra liv som möjligt.
Jag tror att våra omedvetna och obearbetade behov är en mycket stor del bakom att vi vill leva med djur. Ibland kan jag t o m tänka att den som har arbetat tillräckligt mycket med sig själv och utvecklats som människa, kommer att ha mycket små behov av att ha ett djur. Det blir en i det närmaste hypotetisk tanke, för dit kommer vi aldrig att komma. Kanske vore det också på sätt och vis tråkigt om människans behov av att leva med husdjur nästan försvann. Eller så vore det fantastiskt för då skulle vi kanske istället vilja omge oss med massor av vilda djur som fick leva i harmoni med oss.
>En mycket stor tanke. Kanske skulle det kunna vara så att om vi människor lyckades utvecklas så pass så skulle alla relationer, om det är med djur eller människor, vara i harmoni med varandra eftersom vi då inte behöver andra för att fylla våra behov utan lyckas med det själva.
>Ja, det är ungefär så jag tänker. Sedan vet jag ju inte om det är på det sättet, men tanken är fascinerande tycker jag. Roligt att du förstår precis hur jag menar.