Hunden i fokus – vem behöver en stark ledare?

När vi tränar hundar behöver vi fokusera på hunden. Det är att förstå hundens behov och anpassa sig efter vad den enskilda individen behöver som är det viktiga. Att vi människor är trygga kan vara ett stort behov för en hund, men då utgår det behovet från hunden. Inte utifrån vår önskan att genom tryggheten bli en bättre ledare som får större kontroll. Likadant är det ofta ett behov hos hunden att omgivningen är förutsägbar och går att förstå. Det gör tydlighet hos oss människor till en viktig del i samspelet med många hundar. Men då är det viktiga att vi är tydliga för att hunden behöver det.

Jag tror att en del nu säger att det är ju just detta som är ledarskap – att se till hundens behov av en trygg och förutsägbar ledare. Vi kan i en del situationer bete oss relativt likartat om vi utgår från ett ledarskapsperspektiv eller ett mer empatiskt perspektiv. Men vem och vems behov är i blickfånget? Ytterst, när det verkligen gäller – hur handlar man då utifrån ledarskapstänkandet kontra det mer empatiskt inriktade? Vilka metoder anser man sig ha rätt att använda och, i slutändan, för vems skull – hundens eller ägarens?

Skillnaden handlar om empati, att man ser och förstår hundens behov och sätter dem i fokus. När hundar är rädda, osäkra eller aggressiva, blir skillnaden ofta påtaglig. Det är svårt att träna det på ett empatiskt sätt genom ledarskap, även om detta helt ogenerat brukar hävdas. Rädsla beror inte på bristen av en stark ledare. Här krävs istället förståelse och kärlek för den hund vi ska hjälpa. En förmåga att känna hundens känslor, se dess behov och att kunna se bortom våra egna behov. Träningen ska utgå från flexibilitet, anpassning och tålamod, inte ledarskapstänkande som utgår från ett människoperspektiv

Det kan vara lätt att tro på klyschor som ”den rädda hunden är bara rädd för att det inte finns en trygg och tydlig ledare” eller ”hunden blir osäker för att den behöver utföra sysslor som den mår bättre av att ledaren tar hand om” eller ”hunden blir lugn när den vet att ledaren klarar av situationen så den inte behöver vakta”. Men ledarskapstänkande behövs inte, det är inte för hundens bästa. Det kan tvärtom försämra vår relation och det kan vara farligt då det ofta används som täckmantel för helt andra krafter och behov.

Hela ledarskapstanken utgår från den (fysiskt och/eller psykiskt) starke ledaren. Här pratas om kroppsspråk, att utstråla säkerhet, att rätt använda sin kropp och mimik för att inge den andre trygghet (i bästa fall) eller respekt/rädsla (i sämsta fall). Men fokus är på ledaren, det viktiga är hur vi människor utvecklar knep eller metoder att verka säkrare (t ex sträcka på oss, inte titta på hunden, nonchalera den). Syftet är att vi ska bete oss på så sätt att vår hund förstår att vi är ledaren, som den ska lyda och anpassa sig efter. Detta döljer ett stort behov av att vara ledare, d v s behovet ligger hos den som vill vara ledare, inte hos den som ska ledas.

Det finns säkert många människor som verkligen vill ha ett ledarskapsperspektiv. Men då finns en annan agenda än att det är det bästa för hunden. Det finns en förljugenhet i diskussioner runt ledarskap som har nått oanade dimensioner. Hundar mår inte bättre för att de har en ledare som fokuserar på sitt ledarskap. En hund mår bäst av en hundägare som har förmåga att se vilka hundens behov är och sätta dem i fokus. Fler behöver se igenom argumenten och känna sig stärkta av att vi är många som inte längre tror på myten om ledarskapet.