Hundägare tror på okunniga ”experter”

Hundägare tror på okunniga ”experter”

VALP SOM SÖKER KONTAKT

Zazie Todd är psykolog och har funnit en mängd olika anledningar till varför det är så svårt att nå ut till hundägarna när det gäller humana träningsmetoder. Förutom flera orsaker som ligger hos hundägaren, menar hon att mycket i samhället tillåts bidra till detta. Det handlar om brist på lagar som reglerar vad som är tillåtet, bristfällig teoretisk och praktisk kunskap hos många yrkesverksamma som ska hjälpa hundägare och, inte minst, att den information som når hundägaren genom tv, sociala medier och böcker ofta är felaktig.

Hundägare är till stor del självlärda i fråga om träningsmetoder för sin hund, antingen genom att de intuitivt tycker sig känna vad som är rätt eller genom att de lärt sig genom tv, sociala medier eller böcker. I en italiensk studie svarade 55% av de tillfrågade hundägarna att de på dessa sätt själva bestämt hur de skulle träna. Brist på kunskap och lägre grad av utbildning har visat sig ha ett samband med att hundägare använder mer korrigeringar och bestraffning. Det är mycket illa att den information som hundägarna får i media, på hundklubbar och hos enskilda tränare ofta är oriktig eller bristfällig, men trots det får stort genomslag. Ibland handlar det om ren propaganda eller reklam för vissa metoder eller personer.

Olyckligtvis innehåller även många av de mest populära böckerna helt felaktig kunskap. Detta har Freddy Worm Christiansen påpekat i sin bok Hundars och vargars beteende. Han skriver att åtskilliga böcker med gammalt och omodernt innehåll fortfarande trycks om och säljs i stora upplagor. Det leder till mycket olämpliga uppfattningar om orsakerna till hundars beteende och hur vi ska bemöta dem i olika situationer. I förlängningen gör det att många hundar avlivas för besvärligt, ofta aggressivt, beteende helt i onödan då det har framkallats av människors okunskap och oförmåga. Insikten om riskerna med inhuman träning för hundens psykiska hälsa är tyvärr dålig på många håll.

Det kan vara ganska svårt och kräva en hel del av den hundägare som vill använda enbart positiv förstärkning och belöningsbaserad träning. Det kräver skicklighet i träningen, t ex timing med förstärkningen och medvetenhet om sig själv. Både kroppsposition, t ex för att inte hota och orsaka rädsla, och kontroll av känslor och beteenden, t ex tålamod istället för irritation, avgör hur lätt och bra träningen går. Att vissa förkastar träning med positiv förstärkning och anser den ineffektiv, handlar inte sällan om deras egen bristande förmåga. För trots att forskarna är eniga om att belöning är det bästa, har människor en tendens att ta till bestraffning och quick-fix för att förändra hundens beteende.

En annan svårighet är att många hundägare inte förstår sin hunds kroppsspråk. Medan de flesta förstår när en hund är glad, är det många som inte förstår när en hund är rädd, stressad, ångestfylld eller visar obehag för höga ljud. Att förstå detta kräver både erfarenhet och en förmåga att känna in vad hunden förmedlar. I undersökningar har det visat sig att många hundägare inte förstår när deras hund visar rädsla för höga ljud eller vid veterinärbesök. Om man inte ser och förstår dessa signaler och beteenden, kommer man inte heller att förstå dessa känslor när man använder metoder som utsätter hunden för obehag och riskerar hundens välbefinnande.

Det är sorgligt att inse hur dålig förståelsen är av hur skadliga negativa träningsmetoder är för hundar. Jag tror att det delvis beror på det förringande och rationella tänkande som finns i hela samhällssynen på djur. Istället för att vi själva känner in hur hunden mår och vad den visar oss om vi väljer att lyssna på den, är det lätt att ta till alla de inlärda tolkningar vi hört så mycket. Det kan vara sådant som ”det är väl inte så farligt, det tar ingen skada av” när man bestraffar, ”man kan väl inte ge godis hela tiden” då många verkar ha principer emot det, eller ”man måste ändå visa vad som gäller när hunden vet vad den ska göra” när en hund inte lyder.

Det är också viktigt att tänka på att hunden är den beroende parten i relationen, precis som barn är gentemot sina föräldrar. I den situationen blir bestraffningar och undanhållen uppmärksamhet mycket värre än i en mer jämlik relation, där man kan säga ifrån eller lämna situationen eller relationen om man blir illa behandlad. Beroendet gör hunden så utlämnad att vi alltid måste ha det i minnet och iaktta hur vi själva beter oss och vad våra avsikter är. Mat anses av många, även forskare, vara den bästa belöning och positiva förstärkning som vi kan använda. Men även då behöver vi vara uppmärksamma på hur hunden upplever det vi gör. Att förvänta sig att få något gott och inte få det, kan leda till starka känslor av besvikelse och maktlöshet när man är helt beroende av någon annans goda vilja.

Vår personlighet och våra värderingar spelar också stor roll i synen på träningsmetoder, men det är ett komplicerat forskningsområde. I nästa blogginlägg ska jag ta upp en modell, som vill förklara hur sociala beteenden och normer påverkar oss hundägare.

Referens: Todd, Z., 2018: Barriers to the adoption of humane dog training methods. Journal of Veterinary Behavior, 25: 28-34.

Kommentarer ( 4 )

  • Gunilla Olsson

    Bra skrivet och tack för att du kämpar på med detta viktiga upplysningsarbete.
    Men hur ska man nå fram!?

    • Kerstin Malm

      Jag tror bara att det finns en väg och det är att kämpa på. Jag kan ju se att det ändå har gått framåt på senare år och till slut blir det förhoppningsvis ett rejält genomslag för allt som är empatiskt och rätt. Periodvis är det jobbigare tider med motgångar, men då gäller det att ta stöd och få inspiration från varandra.

  • Janet Johansson

    Wow superbra!!
    Äntligen någon som jobbar som jag gör,
    Utan bestraffningar!!
    Och med belöning i massor
    Tack för detta inlägg!!!

    • Kerstin Malm

      Ja, då vet du nu att du har väldigt starkt stöd i forskning och i det som skrivs i mer vetenskapliga sammanhang om hundträning. Att det sedan tar tid och är trögt att förändra och nå ut till alla hundägare är en annan sak. Det är som tråkigast tycker jag är alla tv-program och ”experter” som får fortsätta år efter år utan att media ifrågasätter och tar reda på fakta.