Holly visar mig vägen

Holly visar mig vägen

HOLLYS FÖRSTA VINTER HOS OSS

Jag fick en fråga om vad psykosyntes är. Här tänkte jag därför berätta vad det är och varför det blivit betydelsefullt för mig.

Jag har under mitt liv sökt olika sätt att förstå mig själv bättre och har då provat en rad inriktningar och arbetssätt. Mitt mål har alltid varit att bättre acceptera och tycka om mig själv, liksom att hitta en djupare mening i tillvaron och kunna styra mig själv bättre till att vara den jag vill och göra det som är viktigt för mig. En del metoder har gett mig mycket, t ex hypnosterapi som jag gick i av och till under några år. Men jag kände inte att jag fick den inspiration och hjälp som jag behövde för att fortsätta mitt arbete med mig själv på egen hand.

För snart 10 år sedan fick jag första kontakten med psykosyntesen genom en ettårig kurs i personlig utveckling. Det blev ett stort steg framåt för mig, för det här var något som jag kände passade mig perfekt. Psykosyntes är en syntes av flera olika inriktningar inom psykologin. Den grundades 1926 av psykiatern Roberto Assagioli, som varit lärjunge till Freud men sedan gått sin egen väg. I Sverige kan man inte studera psykosyntes på högskolenivå, men det kan man på andra håll i världen.

Teorin om delpersonligheter tilltalade mig från början. När vi är barn lär vi oss omedvetet vilka delar av oss som vi blir uppskattade eller älskade för och dessa blir därför dominerande. Ibland kan det till och med handla om ren överlevnad att vi utvecklar vissa av våra delpersonligheter. Jag utvecklade under min uppväxt en stark presterare, en tydlig tävlingsdel och en liten tjej som hade lätt för att skämmas. På olika sätt var de då viktiga, kanske nödvändiga, för mig. Men med åren växer sig ofta dessa tidiga delpersonligheter allt starkare och det är inget medvetet val vi gjort.

Under arbetet med mig själv hittade jag ett antal delpersonligheter som till stor del hade styrt mig under mitt liv. Inom psykosyntesen säger man att de dominerande delpersonligheterna har tjänat oss, men också begränsat oss. Det var detta som jag nu verkligen insåg. De delar som vi utvecklar starkt kommer att undertrycka andra delar som vi kanske knappt ens vet om att vi har. Presteraren, tävlaren och den skamfyllda delen hade förträngt mycket av den som var närvarande, den som kände glädje och den som kunde vara empatisk. Samvaron med Holly var det som fullt ut fick mig att inse detta.

I samma stund som vi kan se dessa mönster och identifiera våra alltför framträdande delar, kan vi också börja träna oss att kliva ur dem. Sakta men säkert blir vi bättre på att kunna styra när vi vill använda våra olika delpersonligheter, för ibland är de gamla fortfarande bra att ha. Men det är vår inre kärna, vårt medvetna jag, som ska bestämma när de ska visa sig. Eller med Assagiolis egen liknelse – jaget ska vara som en dirigent som bestämmer när och hur mycket de olika instrumenten i orkestern ska höras för att ska låta fint.

Samtidigt behöver vi hitta och utveckla de delar av oss som varit undanskuffade. För min del var det en fantastisk upplevelse att få kontakt med en förmåga att vara mer empatisk, att kunna släppa kraven och få vara mentalt närvarande och att kunna känna mycket mer glädje. Men vi behöver också hitta sätt för de nyupptäckta och de gamla starka delpersonligheterna att samverka, för annars är det risk för en ständig kamp mellan dem. För mig var de till synes kraftigt motverkande – å ena sidan att prestera, se framtida mål, sätta höga krav och jämföra mig med andra och å andra sidan att vara närvarande här och nu, uppmärksamma andra individer för deras egen skull och dela glädje och sorg med dem.

Med tiden lärde jag mig detta bättre och bättre. Jag kunde använda presterarens och tävlarens energi och förmåga till fokus för att förverkliga mer empatiska uppgifter. Den skamfyllda delen var bra på att förstå andra allteftersom jag fick bättre självkänsla och slutade att jämföra mig så mycket med andra. Ofta, men inte alltid, samarbetar de olika delarna nu för tiden rätt bra. Jag har också blivit medveten på ett sätt som gör att jag snabbt märker när presteraren eller den skamfyllda tar över på ett sätt som jag inte vill. Med min tävlingsdel händer det knappt inte längre, för den hade jag redan börjat se och lärt mig styra långt innan jag blev medveten om psykosyntesen.

I kommande blogginlägg tänker jag berätta mer om psykosyntesen och hur den varit avgörande för att hitta och träna min vilja för att kunna genomföra det jag vill. Jag har också skrivit mycket om Hollys och psykosyntesens betydelse för min personliga utveckling i boken ”Tänk om jag kunde lyssna”.

Inga kommentarer

Kommentarer är stängda.