Pinnar är glädje
När jag för en tid sedan höll en föreläsning var det en kvinna som berättade en sak som jag har tänkt mycket på. Hon sa att när hon för många år sedan flyttade till Sverige från ett annat europeiskt land, tyckte hon först att hundarna var så fina och välskötta. Men efter att ha bott här ett tag upplevde hon mer och mer att hundarna inte alls var glada. När hon på senare år har besökt sitt gamla hemland har hon upptäckt att hundarna inte är glada där heller längre.
Detta är en mycket intressant iakttagelse och jag har tidigare hört att människor från andra länder har upplevt samma sak. För den som alltid bott i Sverige kan det vara svårt att uppfatta något som vi är vana vid. Men jag har ändå börjat titta noga på hundar jag ser för att försöka få en bild av hur jag upplever att de känner. Faktum är att jag upplever att det ligger väldigt mycket i att de inte verkar särskilt glada.
Min upplevelse är att en del hundar verkar stressade eller frustrerade på något sätt, medan andra är väldigt passiviserade. De stressade kan skälla mycket, dra i kopplet eller hela tiden vilja göra något som de inte kan eller får. De passiviserade ska ofta lyda, vara tysta och helst sitta eller ligga utan att märkas för mycket. Nu menar jag inte att alla hundar hör till någon av dess grupper, men det är förvånansvärt många när man börjar titta efter.
Det som har slagit mig är hur sällan jag ser glada, aktiva och initiativrika hundar som samtidigt är lugna och harmoniska. Men jag tror att det har sin förklaring. I den tid vi lever är det svårt att hinna ge sin hund ett stimulansrikt och aktivt vardagsliv. Att låta hunden få vara med, ta egna initiativ och ha en nära relation med den, är något som tar mycket tid. Uttråkade hundar som inte är tillfreds blir istället lätt stressade och jobbiga i olika situationer. Vi ser på tv att hundar ska lyda, utan att vi ska behöva ta hänsyn till deras behov och vilja. På kurser kan vi lära oss hur vi ska göra.
Vi lever i ett land med strikta krav på hundägare och hundar. Många av oss har lätt för att skämmas då hunden beter sig oönskat och drar andras blickar till oss. Ibland känns det nästan som om de flesta av hundens naturliga beteenden irriterar oss eller är opassande. En hund som lär sig vara passiv och finna sig i en marginaliserad roll är ofta den enklaste att ha i vårt samhälle. Det är inte alls underligt att det har blivit så, men visst är det både oroande och sorgligt. Jag tror att det allra värsta är att det avtrubbar oss i vår syn på andra levande varelsers rätt till ett värdigt liv.
Det positiva är att vi kan ändra på detta så fort vi blir medvetna om det. Vi behöver se och acceptera hunden som den är. Låta den få leva upp, vara med och ha roligt under sitt liv. Att förändra kan ta lite tid, men det ger dubbelt tillbaka för glada hundar ger glada människor. För visst är glad viktigare än fin.
Inga kommentarer