Empati kräver ömsesidig tillit

Empati kräver ömsesidig tillit

Empati kräver ömsesidig tillit

MINOLTA DIGITAL CAMERAIbland är ämnen svåra att ta upp. Jag har länge velat skriva om ett sådant ämne, men tvekat just för risken att bli missförstådd eller att verka för kritisk. Men det blir allt svårare att låta bli, då jag ser och hör mer och mer, inte minst i samtal med människor som vill berätta att de känner att något håller på att gå fel.

Jag tänker på det snabbt växande området med djur i vård och skolor, djur som terapimetod och där djur används på olika sätt för människors psykiska hälsa. Här finns många fantastiska projekt som eldsjälar viger sina liv åt. Det görs på sina håll ett storslaget arbete där djur hjälper människor att se glädje och mening i vardagen och ibland att göra framsteg som hade varit svåra utan samvaron med djuren. Men som alltid när utvecklingen går fort, och utan tillräcklig eftertanke, finns uppenbara betänkligheter. Dessa måste vi våga ta upp och diskutera.

Här tänker jag ta upp tre aspekter av frågan och då utgå från hundar, även om det går att tillämpa på andra djur också. Den första och mest givna frågan är hur hundarna mår och upplever sina nya arbetsuppgifter. Även om det säkert kan vara stimulerande även för dem, behöver vi se situationen ur deras perspektiv. Det verkar vara en vanlig uppfattning att hunden måste tränas till att inte reagera, i alla fall inte med aggressivitet, när något händer som gör ont eller är skrämmande. Det kan vara att hundens svans kommer i kläm eller körs över av en rullator eller att ett barn tar hårdhänt i hunden.

För mig är det inte en acceptabel utgångspunkt. Om träningen eller själva arbetssituationen innebär tvång eller att hunden kvarhålls i en situation mot sin vilja, är det inte ok. Om syftet är att hunden ska bli en vältränad robot utan tillåtelse att visa egna känslor, t ex vid smärta eller rädsla, då anser jag att man bör tänka om. Jag tror, och hoppas, att det inte är på detta sätt som de flesta arbetar. Men jag har tyvärr hört många berättelser där överträdelserna är allvarliga i fråga om vad hundarna utsätts för och vad de förutsätts klara av.

Den andra frågan är kanske mer abstrakt, men på flera sätt mycket avgörande. När vi använder djur i sociala och psykiska arbeten, utnyttjar vi effekter av närhet och gemenskap. Det bygger på empati och samförstånd, men det behöver vara åt båda hållen. Man får ingen genuin empati om den har tränats in som ett beteende där egna känslor och initiativ är förbjudna. Vi måste själva visa djuren empati och uppriktig respekt om de ska kunna visa oss den äkta uppmärksamhet och kärlek som vi behöver för en riktigt god effekt i sådant här arbete.

Det tredje som jag vill ta upp anknyter till mitt förra blogginlägg om lydnad. Om vi tränar och styr hundarna hårt i socialt arbete med barn, kommer barnen att påverkas av det. De ser och känner hur hundarna upplever sin situation och förstår att hunden arbetar under lydnad. På det kan de reagera på olika sätt som inte är lämpligt. De kan lära sig att det är ok att behandla hundar på så sätt att de inte får visa sina känslor eller vad de vill. De kan se att djur lärs att acceptera sådana övergrepp och tro att de själva också behöver göra det. De kan känna stark empati med hunden och därmed uppleva obehag i situationen.

Jag tror att det finns en framtid med djur som arbetar socialt och på olika sätt med människor som behöver hjälp med sin psykiska hälsa. Men jag menar att det måste förstås på fler och djupare plan än vad som nu verkar vara fallet. Jag har en god vän som är med i ett projekt med sin hund. De besöker tillsammans gamla på ett ålderdomshem. Hunden är inte särskilt tränad för detta och allt bygger på frivilligt deltagande från hundens sida. Hunden blir allas fokus och ett naturligt samtalsämne. Om den inte vill gå fram eller visar något speciellt beteende, skapas en möjlighet att förklara och berätta för de gamla hur hunden känner. Det ger förståelse och respekt för hunden.

Allt handlar om tillit. Det är det finaste vi människor kan få från djur och många söker tillit från djur de inte känner eller från djur som saknar tillit. Men det måste få ta tid och ske på deras villkor. Då kan vi få uppleva det fantastiska ögonblicket när ett djur som tidigare inte velat gå fram plötsligt kommer till oss. Jag kan tänka mig glädjen hos de gamla när hunden efter några besök självmant kommer fram till dem. För det är när hunden tar initiativet och visar sin tillit, som det händer något stort inom oss.

Kommentarer ( 6 )

  • Mariana

    Så sant det du skriver, de flesta som utbildar har alldeles för höga krav på hunden!

  • Gunilla Film

    hej, jag blir så glad och känner hopp när jag läser det du skriver, jag hoppas att du orkar länge till och smittar av dig så det kommer in fler Kerstin i världen! Vi behöver stanna upp och känna efter och lyssna till magkänslan. Sida vid sida med hundarna.
    Stor kram och stort tack från mig!

  • Emmelie

    Bra skrivet, det är pga av detta som valet av hund är så viktigt! Inte alla hundar lämpar sig eller tycker om att vara sociala tjänstehundar och det måste vi förstå och respektera.

  • Pamela Stråle

    Håller fullkomligt med i ditt tänk, hunden får aldrig glömmas bort. Har med min Golden tik till min arbetsplats, äldreboende och det är inte alltid jag tycker att hon skall utsättas för sådant jag vet ej är bra. Hon älskar att vara med och söker självmant upp dom hon vill umgås med. Vill hon ej så går hon och lägger sig under ett bord eller liknande, vi måste se till hundens bästa inget tvång, blir mer naturligt då. Robyn är älskad av både boende och anhöriga.

  • Ginger Sundin Hallgren

    Ingen kunde beskriva det bättre än du. Tack för allt du gör för våra hundar. Heja!