Medkänslans mynt har två sidor

Medkänslans mynt har två sidor

Medkänslans mynt har två sidor

IMG_20140422_232708Två nyheter kom samma dag, jag tror att det var i måndags i denna vecka. Först vet jag inte varför de upptar mina tankar så mycket, men sedan förstår jag att de är två sidor av samma mynt. Ett ”mynt” som fascinerar mig och som jag känner är svaret på många av mänsklighetens problem. Svaret är medkänslan och det fascinerande är hur enkelt det kan vara mitt i det till synes så svåra. Men mest angeläget är hur vi kan hitta tillbaka igen till det som är livets grundläggande mening.

Den första nyheten var att asylsökanden på tyska flyktingförläggningar hade behandlats på ett fruktansvärt sätt av väktare. Redan mycket utsatta och svårt lidande människor hade förnedrats kraftigt och misshandlats. Hur kan människor göra så? En fråga som ställts många gånger under historiens gång när ohyggliga händelser blivit kända och man har svårt att kunna ta in och orka se vad som hänt.

Den andra nyheten är att fler människor än någonsin mår psykiskt mycket dåligt i Sverige. Eftersom stor del av psykvården har monterats ned på senare tid, är det lite svårt att säga vad som är vad. Men det tycks ändå tämligen klart att fler människor än tidigare, både vuxna och barn långt ned i åldrarna, mår väldigt dåligt. Vad är det som händer i vårt samhälle som gör att människor inte orka leva?

Om medkänslan är den gemensamma nämnare i dessa nyheter, tror man kanske först att vi mår så dåligt av att höra allt hemskt som händer i världen. Så kan det kanske vara till viss del, men det är inte min poäng. Nej, jag tror att vi genom att stänga av stora delar av vår medkänsla tappar det mesta som ger oss glädje och samhörighet med andra i vårt liv. Vi kan inte välja bort att bry oss om hur djur har det eller om hur människor har det i andra delar av världen och samtidigt leva ett meningsfullt och äkta känslomässigt liv.

Jag menar nu inte att det är de människor som mår psykiskt dåligt som inte har medkänsla. Snarare kan det vara tvärtom. Det här handlar om den osynliga och självklara ideologiska struktur som vårt samhälle är uppbyggt kring. Vi lär oss (eller snarare vi indoktrineras kraftigt) att bygga upp skyddande försvarsmekanismer för att bara känna ”lagom mycket” med djur. För dem som lyckas göra det under barndomen blir livet ofta enklare, men inte alltid särskilt harmoniskt i grund och botten.

Jag tänker ofta på vad min dotter berättade när hon var 10 år och kom hem från skolan en dag. Hon hade gjort sig känd (eller snarare ökänd) för att alltid känna starkt med djuren i t ex filmer de såg i skolan. Den dagen hade hennes lärare berättat om en olycka där föraren med mening körde på en hare för att undvika en större olycka. Läraren tittade på min dotter och inför alla barnen säger hon ”Men det förstår väl du också att man måste köra på ett djur för att kanske rädda människor”.

Jag tror inte att situationen är ovanlig, situationen där barns medkänsla hånas offentligt. Det skrämmande är att många barn, helt förståeligt, då väljer en annan väg än medkänslans. Särskilt när vuxna använder skammen som ett sätt att ”lära” barnen. Då krävs stort mod och självkänsla för att med full medkänsla fortsätta in i en vuxenvärld som gör allt för att få en på ”rätt” väg. Jag är glad att min dotter inte valde den ”rätta” vägen, men jag vet att det är en tuff väg som hon nu vandrar. Men trösten är att jag också vet att det är den enda vägen som kan leda till en känsla av meningsfullhet och djup samhörighet med andra.

I förlängningen gäller naturligtvis den begränsade medkänslan alla som är olika oss själva och inte hör till ”vår” grupp. För att vår medfödda empatiska förmåga ska utvecklas krävs, tvärtemot vad som görs idag, att den stimuleras och lyfts fram som det mest värdefulla en människa kan ha. Det är först när vi på allvar förstår betydelsen av det och låter våra barn växa upp på det sättet, som världen kan förändras.

 

Kommentarer ( 2 )

  • Lycia

    Känner så skämmande väl igen mig i din dotters situation! Världen är ganska absurd för oss som instinktivt känner att ett liv är ett liv, och inget liv är mer värt än något annat. Har fått försvara både mig så många gånger så tilliten till människor i allmänhet är bortnött sedan länge, jag går automatiskt i försvarsläge och har blivit väldigt bitter och föraktar i grund och botten mänskligheten. Det gick inte att komma från att det blev jag-mot-dom. Det är en tuff och tärande väg indeed, men det finns inget alternativ. Men din dotter har dig som vägledare och ventil, så hon kanske slapp bli lika hatisk som jag, och hittade kanske ett mer storsint synsätt. :)

    • Kerstin

      Så tråkigt att höra att du känt på detta sätt och att du upplever att det inte finns något alternativ. Jag tror verkligen att det är väldigt tufft och jobbigt, och att man känner sig mycket ensam. Som du beskriver en känsla av jag-mot dom, där dom nästan känns som hela världen. Men samtidigt tror jag att det finns en del människor som känner igen sig i det här, mer eller mindre. Min dröm är att kunna hitta ett sätt att samla dem som känner så här och som behöver känna att de inte är ensamma. Att vara fler och ge varandra stöd i att det är rätt att känna med djur och inte, som det ofta blir i samhällets ögon, något udda, mesigt eller överkänsligt. Det tror jag skulle kunna hjälpa många som annars riskerar att må jättedåligt eller bli hårda på ytan för att orka med att överleva.

      Hälsningar
      Kerstin