KLASSISK DRESSYRSITUATION
Idag är de flesta forskare eniga om att belöningsbaserade (humana) träningsmetoder är bäst, vetenskapen ger alltså ett samstämmigt svar. Det är bättre för hundens välbefinnande, för relationen till ägaren och för att träningsresultatet ska bli bestående och utan negativa effekter. Trots detta har denna kunskap fått dåligt genomslag bland hundägare i allmänhet. Varför kan man undra och det är också ämnet för en vetenskaplig artikel av en kanadensisk forskare. I några blogginlägg berättar jag om vad som står i artikeln och mina tankar om detta.
I början av artikeln finns en definition av begreppet humana träningsmetoder. Denna standarddefinition säger att humana träningsmetoder bygger på positiv förstärkning och negativ bestraffning, medan skadliga träningsmetoder bygger på negativ förstärkning och positiv bestraffning. Men det står också att det finns vissa mindre variationer och oklarheter i synsätt. För den som vill ha förklaring till de olika inlärningstermerna finns det sist i blogginlägget.
En övergripande orsak till att humana träningsmetoder har svårt att få fäste är att lagar som reglerar hundträning är mycket bristfälliga och otydliga. Detta får ses som en del av en samhällsstruktur, där inte behandlingen av djur och deras välfärd tillmäts någon större betydelse. I artikeln visas på hur viktigt detta samhällsansvar är genom att ta exemplet med hur attityden förändrades i Sverige när barnaga förbjöds 1979. Det var 53% av svenskarna som förespråkade barnaga 1964, medan det 1994, alltså 15 år efter att lagen genomfördes, hade sjunkit till 11%. Det påpekas också hur viktigt det är med utbildningsprogram i samband med en sådan lagändring. I detta fall lärde man föräldrar vilka metoder som var lämpliga att använda och gav stöd för att minska bestraffning och aga.
En annan viktig orsak är de skillnader som finns mellan olika organisationer, hundklubbar, tränare och andra ”hundexperter” när det gäller inställning till träning. Det finns en skala från de organisationer och företrädare som har bestämda regler för hur man får/ska träna, andra som inte säger/skriver ut vad de anser, till dem som är mer öppna för alla tänkbara metoder. Det ger en otydlighet i vad som förmedlas utåt mot allmänheten och hundägarna. Det kan lätt spridas en osäkerhet om att det kan vara en diskussionsfråga om vad som är mest effektivt och riktigt. I nästa steg ger det ett felaktigt och olyckligt intryck av att man inte skulle vara överens inom forskningen.
En avgörande och kanske underskattad orsak till svårigheten att förändra träningsmetoder finner man inom djursjukvården. Veterinärerna, liksom övrig personal inom djursjukvården, är ofta auktoriteter, vilket gör deras roll särskilt betydelsefull. De flesta söker sig till djursjukvården för fysiska problem hos sitt djur och många frågar även om problem med beteendet. Här finns ett flertal olyckliga förhållanden som kan försvåra en förändring mot mer humana träningsmetoder. De enskilda veterinärernas personliga inställning och synsätt får stort genomslag. Många veterinärer har dålig kunskap om djurens beteenden, då det är ett ämne som inte ges mycket tid under grundutbildningen, och ännu sämre om moderna träningsmetoder. Det är också vanligt att veterinärer rekommenderar tränare och hundkonsulter, utan att de verkligen vet vilka metoder och vilket synsätt den de rekommenderar har.
Jag ska avsluta detta blogginlägg med några egna synpunkter. Jag kan inte acceptera att metoder som ”time-out” och att nonchalera oönskat beteende skulle vara oskadliga metoder. Många som förespråkar humana träningsmetoder tycker att dessa sätt att stoppa oönskat beteende är okej eftersom man inte tillfogar hunden någon direkt negativ fysisk skada. Men man riskerar att tillfoga en kraftig psykisk skada när man nonchalerar en hund som är stressad, överreagerar eller söker kontakt genom sitt beteende. Att isolera någon socialt kan vara en lika stor skada för individens utveckling som fysiskt våld, vilket forskning inom humansidan visat.
Jag har också svårt att förstå att en del anser att metoder som inte anses humana ändå ska kunna användas när allt annat har prövats. Det är ologiskt, oetiskt och fortsätter att skapa dålig medkänsla och förståelse för hunden. Det ger dessutom stort utrymme för personer att använda dessa metoder och säga att de gjort allt de kunnat och att det är sista utvägen. Sådana metoder bör inte användas alls, då det är negativt för hundens välbefinnande. På goda grunder kan de också antas öka beteenden som rädsla, oro, bristande tillit och aggressivitet, d v s beteenden som är negativa för både hunden och omgivningen.
I nästa blogginlägg återkommer jag till vad det kan vara hos oss hundägare som gör det svårt att förändra synen på träningsmetoder.
Referens: Todd, Z., 2018: Barriers to the adoption of humane dog training methods. Journal of Veterinary Behavior, 25: 28-34.
Definitioner av inlärningsbegrepp
Förstärkning ökar chansen att ett beteende ska utföras igen, medan bestraffning minskar chansen att ett beteende utförs igen (bestraffning syftar till att ta bort beteende). Med positiv menas i inlärningssammanhang att något tillförs (adderas), inte att det är bra (på liknande sätt som att ett blodprov kan innehålla bakterier och då vara positivt). Med negativ menas att något tas bort, inte i sig att det är dåligt.
Positiv förstärkning: genom att tillföra något som hunden vill ha, vill vi få den att fortsätta göra det den gör (öka frekvensen av beteendet). Ex att belöna med godis, beröm eller leksak när hunden sätter sig, går fint i kopplet eller kommer då man ropar.
Negativ förstärkning: genom att något obehagligt händer när hunden inte gör det vi vill, ska hunden göra det vi vill istället (öka frekvensen av det beteendet). Ex att använda strypkoppel för att hunden ska gå utan att dra eller nypa i örat för att den ska ta apportbocken.
Positiv bestraffning: genom att tillföra ett obehag, få hunden att sluta med ett beteende. Ex att rycka i kopplet när hunden drar, skrika efter en hund som springer sin väg eller kasta något på hunden när den skäller.
Negativ bestraffning: genom att undanhålla hunden något den vill ha, få hunden att sluta med ett oönskat beteende. Ex att inte ge hunden maten/godiset som den skulle ha fått om den skäller eller att titta bort/nonchalera hunden när den tigger (om mat eller uppmärksamhet).
Inga kommentarer