Att leva för djurs värde

Att leva för djurs värde

Frihet så långt möjligt

När jag nyligen var i Italien besökte vi ett par djurfristäder. Det gav tillfälle att reflektera över det engagemang som en del människor lägger ned på att ta hand om djur. Ett fantastiskt arbete som innebär att varje djurindivid behandlas med värdighet och egen vilja så långt det någonsin går. Samtidigt blir kontrasten enorm mot hur hänsynslöst vi människor i andra lägen utnyttjar djur, t ex inom djurproduktionen.

Djurfristäder finns över hela världen och är i många länder mycket mer välkända än i Sverige. En djurfristad är en plats, ofta en gård eller stora inhägnader, där djur får möjlighet att leva så mycket som möjligt på sina egna villkor. Det kan vara alla sorters djur, ofta individer som gallrats ut från djurindustrin eller som övergivits av människor. Verksamheten är helt beroende av donationer och gåvor, liksom att människor vill arbeta där som volontärer. I Sverige har vi Gotlands Djurfristad.

Den mest välkända djurfristaden vi besökte var Ippoasi, som också är med i ett större nätverk. Där fanns många hästar, får, kor, grisar, åsnor, höns, ankor, kaniner och ett tamt vildsvin. De tar ofta emot familjer och grupper med barn. Att berätta om de olika djuren är viktigt för att visa att de är individer och lever sina liv precis som vi. När barn får se djur på detta sätt och höra om deras liv, förstår de ofta för första gången att djur är levande kännande individer som de själva. För en del innebär det att de inte vill äta kött mer och volontärerna berättade att de gör vad de kan för att inte skapa konflikter mellan barn och föräldrar.

Några saker som volontärerna berättade tyckte jag var särskilt tänkvärt. De lägger stor vikt vid att försöka bedöma när det är rätt att avliva djuren. Ålder eller sjukdom är inte anledning i sig, utan de försöker avgöra när ett djur inte längre verkar få ut något av livet och inte vill leva. De försöker också göra djuren så oberoende som möjligt av oss människor och då är det viktigt att inte använda maten som en makt- och beroendefaktor. Därför kastar de ofta in maten över staketet eller lägger ut den då djuren inte är i närheten. Djuren får heller aldrig något ätbart av besökare, vilket gör att när de kommer fram är det enbart av nyfikenhet och eget intresse.

Jag känner igen en del av dessa tankar från min senaste bok. I grund och botten handlar det om att se djur som unika kännande individer med egen vilja och rätt att leva sina liv. Allt detta arbete som människor lägger ned för att ge djur värdiga liv, känns som ett sätt att gottgöra lite av den ofantliga skuld vi dras med.

”Jag tror att många av oss har djupt liggande skuldkänslor för att vi behandlar hunden som vi gör. Det är emot vår empati och våra djupaste värderingar att behandla andra kännande varelser så, inte minst dem som är våra närmaste familjemedlemmar. Vi måste börja se det och våga känna hur det känns, men vi får inte heller vara för hårda mot oss själva. Det är svårt att ensam förändra sitt synsätt och liv med hunden när samhället ser ut som det gör. Vi kan överrumplas av en stark skam, en människans skam, för att vi behandlar andra arter som vi gör. Vi tillhör en art som i ordets rätta bemärkelse beter sig fruktansvärt skamlöst mot alla andra arter på den här planeten. Om vi ska leva i harmoni och må bra måste vi se dem som individer med känslor, tankar och rättigheter med vilka vi har ömsesidiga och jämställda relationer.”

Citat ur Tänk om jag kunde lyssna

Svalka i hettan

Inga kommentarer

Kommentarer är stängda.