Att få inre ro

Att få inre ro

Att få inre ro

Fortsättning från tidigare inlägg …

Det är dags att knyta ihop denna tråd som har handlat om att hitta sin personliga övertygelse, sitt parallella spår, och att orka hålla fast vid det. Hur kan då den undersökning, som jag redovisade i förra inlägget, ge oss uppmuntran att gå vår egen väg och en stark känsla av tillit till vårt val? Den lärdom vi kan dra av undersökningen är att det inte är prispokaler eller att ha suttit i tv-studion vi gläds åt när vi ser tillbaka på våra liv. Inte heller att vi tjänat mycket pengar, varit experter eller kommit med i de ”rätta” sammanhangen kommer att kännas betydelsefullt i denna stund. Här tycks vi alla vara mycket lika, det spelar ingen roll om vi arbetar med hundar eller något annat. Det som varierar är bara när i våra liv denna känsla av vad som är väsentligt i livet tar över.

Personligen tror jag att det finns vissa saker som det är särskilt viktigt att känna sig förvissad om allt eftersom tiden och livet går. Det första är att vi försöker följa vad våra hjärtan säger oss. Men för att kunna det behöver vi ta reda på vad vi innerst inne känner är väsentligt i livet. Det är varken enkelt eller går fort, tvärtom blir vi nog aldrig färdiga, men det är viljan och att vi försöker som är avgörande. Ibland är det lätt, men emellanåt känns det tungt, som när det är ensamt eller vi blir skrattade åt eller missförstådda. Men i de svåra stunderna är det extra viktigt att inte ge efter för sin tvekan och till exempel vända kappan efter vinden. För det är när vår övertygelse sätts på prov, som vi har möjlighet att utvecklas och mogna som mest.

Det andra är att vi vet att vi gjort vad vi kunnat för att behandla människor och djur så bra som möjligt. Här handlar det om en medvetenhet om vår roll i andras liv och en uppriktig önskan att skada andra så lite man någonsin kan. Att inte skada andra fysiskt är självklart för många, men sällan inser vi hur ofta vi gör andra illa genom det vi säger, visar eller gör, eller inte säger, visar eller gör. När vi inte är mentalt närvarande när vi umgås med andra, speciellt barn, orsakar vi (oavsiktligt) en obalans hos den andre. Då tänker jag också på hur ofta vi människor (omedvetet) beter oss respektlöst mot, och gör illa, våra hundar. Vi går den efterlängtade promenaden, samtidigt som vi pratar i mobil eller går helt i våra tankar. Vi använder olika metoder som handlar om att ändra hundarnas beteenden genom att nonchalera dem eller få dem att må dåligt. Bara för att nämna några exempel, listan kan göras lång.

Att successivt mogna med åren och bli visare handlar mycket om en ödmjukhet och insikt om min delaktighet i hur andra mår. Att ha behandlat sina egna och andras hundar med stor omtanke och full insikt om hur lätt vi skadar dem, är viktigt att veta när vi blir äldre. Det kan ge oss den ro som det innebär att känna att jag gör det jag innerst inne vet är rätt mot mig själv och andra.

Inga kommentarer

Kommentarer är stängda.