Att acceptera – grunden för kärlek

Att acceptera – grunden för kärlek

Att acceptera – grunden för kärlek

Under alla år min man och jag har levt med olika hundar har det förvånat mig att han har lättare för att klara dem i svåra situationer än vad jag har. Detta trots att han inte har någon som helst hundutbildning, faktiskt inte ens något intresse av hundträning och alla hundvärldens tankar och metoder. Jag som har mångårig erfarenhet av att träna hundar, lång akademisk utbildning, är hundpsykolog mm.

Visst, skomakarens barn går i trasiga skor och bagarens barn äter gammalt bröd – det har vi säkert alla hört och skrattat åt. Men om det nu ligger något i det, vad är det i så fall som är den djupaste orsaken. Jag har fått höra och själv också ofta tänkt på en massa tänkbara orsaker – min man är lugn i alla situationer, han bryr sig inte särskilt mycket om vad folk tänker, han är fysiskt starkare och klarar bättre av att hejda ett plötsligt utfall i kopplet, han har djupare röst som hundar kanske lyssnar bättre till, han är mer avslappnad för han känner inte samma krav på sig som jag, han är inte lika känslomässigt engagerad som jag osv.

Visst kan det ligga en del i några av dessa förklaringar, t ex att han är lugnare och bryr sig mindre om vad folk tycker då han inte känner samma krav på sig, och våra hundar, som jag själv alltid gjort. Men det här är bara tecken på något djupare som jag nu känner att jag äntligen börjar närma mig svaret på.

Min man accepterar automatiskt våra hundar som de är och han har aldrig en agenda för hur han ska jobba för att förändra dem. Med accepterandet följer också en kärlek som är villkorslös och som i sig förändrar, både individer och relationer.

Men visst älskar väl de flesta av oss våra hundar och accepterar dem som de är? Det är i alla fall lätt att tro att vi gör det. Problemet är bara att hela hundvärlden bygger på att vi ska forma och skapa den hundindivid som är ”rätt” för oss eller som vi vill ha. Med många svåra hundar och omplaceringshundar säger vi istället att de måste anpassas för att kunna leva med oss och i samhället. Men jag tror att detta blir ett moment 22, där vi försvårar en situation som skulle kunna förändras av sig själv om vi kunde acceptera och låta saker ha sin tid.

En ständig känsla av att någon försöker förändra en och vill ha en på ett annat sätt skapar en motstånd. Den gör det betydligt svårare att påverka någon. Vi jobbar efter en plan och ett mål för en annan varelse, vilket gör den andre till föremål för vår prestation. För en hund med svåra upplevelser bakom sig kan bara själva känslan av att vi jobbar mot att förändra den leda till frustration och en låsning.

Visst är det extra svårt när det handlar om hundar som vi med stor empati tagit hand om och vill rädda från att bli avlivade. Jag är medveten om att det kan vara helt nödvändigt med vissa förändringar i deras beteende för att det ska vara möjligt att ha dem kvar. Men jag tror ändå att det underlättar om vi kan arbeta utifrån en annan utgångspunkt – att acceptera och ta dem till oss med de känslor de har. Vi har kommit långt när vi kan känna och acceptera hundens känslor av bristande tillit, rädsla eller obehag när den känner sig tvingad.

När vi själva blir rädda, oroliga, frustrerade eller irriterade över hundens beteende är det tecken på att vi har svårt att acceptera. Men när vi upptäcker detta ska vi inte anklaga oss själva. Vi gör oftast allt OLYMPUS DIGITAL CAMERAvi förmår för att det ska bli bra för vår hund. Kanske kämpar vi för mycket, vi har inte bara svårt att acceptera vår hund som den är, vi har svårt att acceptera oss själva och våra begränsningar. Begränsningar som ofta handlar om vår oro och våra starka känslor för hunden.

Kanske är det där vi behöver börja – att acceptera oss själva som vi är och se allt vi gör av kärlek till vår hund. Att börja med att se på oss själva med kärlek och accepterande. Innan vi kan acceptera, hjälper vi vår hund och oss själva bäst genom att inte försätta oss i alltför jobbiga situationer. Det är också en form av accepterande – att innan vi är mogna att klara en situation kan det vara bättre att förebygga eller undvika den.

Holly är den första hund som jag levt med som jag har börjat acceptera som hon är – inte från början men nu alltmer. Plötsligt ser jag skillnaden mellan min tidigare attityd och den som nu börjar ta form. Jag ser hur det påverkar Hollys beteende och vår relation. När jag blivit medveten ser jag också att Holly är en fantastisk läromästare. Jag kan nu känna direkt då jag går över hennes gräns för vad hon känner är ok. När jag låter bli att gå över den gränsen eller snabbt ändrar mitt beteende när jag känner hennes obehagskänslor, då utvecklas hos henne en annan kärlek och trygghet med mig. Det som fascinerar mig mest är att hon då spontant söker sig till mig på ett annat sätt och att vår samvaro blir mycket mer självklar.

Kommentarer ( 3 )

  • Katarina Östman

    Vi vill så väl och ibland kanske för mycket väl.
    När vår Bamse kom var det en vettskrämd fyraåring som jag inte ens kunde sätta halsbandet på. Det gick åt mycket dagstidningar och det blev mycket städa då under en period eftersom jag inte kunde rasta honom ute. Självklart ville jag få honom att förstå att han var trygg hos oss och mitt hjärta blödde över i förtvivlan över att inte nå fram. Jag har ingen formell hundutbildning men läste på och fick många ”god råd” vilket inte gav nån större framgång under de närmaste veckorna. Det slutade med att jag satt på golvet och kastade bitar av köttbullar medan tårarna rann och jag slutade nog tänka tror jag. Jag bara satt, alldeles tom i huvudet pga brist på fler idéer och jag började nog ge upp men DÅ! Då vågade han sig försiktigt fram och tog en bit ur min hand och i det ögonblicket lärde jag mig det viktigaste tror jag, att det är på deras villkor. Nu har han varit hos oss i tre år och där jag är, där är Bamse.

  • Anna

    Jag har också funderat på detta och min teori har varit att vi också har olika roller inom ”familjen”. För min hund står jag för tryggheten, omvårdnad, rastning, matning, träning. Husse (i det här fallet) är mer som en ”lekfarbror”. Någon som inte är lika delaktig i hundens liv förutom när det gäller mer roliga saker. Jag har märkt med min egen hund (och med många andras) att när det är ”allvar”, dvs när hunden utsetts för skrämmande saker, farliga saker, smärta eller osäkerhet, då är det matte som gäller – ingen tvekan. Hunden söker bara stöd hos husse i de här situationerna när jag inte finns närvarande.
    Det här får mig att tänka på hur det var när jag var barn. När t ex min moster (som jag älskade, men som inte alltid fanns närvarande i mitt liv) höjde rösten så gjorde jag som hon sa. Jag var inte så säker på hennes kärlek så jag fick ”uppföra” mig. Om mamma däremot skulle höja rösten så kunde jag ”smita undan”. Någonstans fanns ju ändå tryggheten att ”mamma finns alltid där”, jag behövde aldrig anstränga mig för att känna mig trygg i hennes kärlek.
    När det gäller allvarliga saker, inkallning i en riktigt farlig situation t ex, då kommer min hund på min signal – hon hör att det gäller livet, att det är på allvar. När det är frågan om mindre farliga saker eller vardagslydnad, då är hon betydligt bättre på att ”lyda” husse.
    För mig är det viktigast att min hund lyssnar på mig när det verkligen gäller. Jag blir inte stressad för att hon skulle lyssna mer på husse eller, för all del på en instruktör på en kurs t ex. Jag vet att när det verkligen gäller så är det jag som har den bästa relationen med hunden och det är mig hon lyssnar på.

  • Tack för ett fantastiskt blogginlägg! Min erfarenhet är densamma – att det finns kraft i att både känna empati med sin hund och med sig själv. De allra flesta människor jag möter gör så gott de kan utifrån de förmågor och den förståelse de har. Jag upplever att det kan hända mycket i relationen mellan hund och människa om det är mitt ingångsvärde i samtal med hundens människa.
    /Karolina